Vemod.

Jag tycker alltid att det känns sådär lite vemodigt i mellandagarna. Inget blir egentligen gjort och det finns heller inget vettigt att göra. Ute är det grått och trist och inne likaså. Mellandagarna hade man lika gärna kunnat jobba tycker jag. Fast nu hade jag ju inte kunnat jobba ändå så det kvittar lika. Vi sover till elva om dagarna, ett nödvändigt ont(?) eftersom jag har sover så dåligt om natten och sover länge på ren utmattning. Vill gärna vara utvilad när det är dags att föda barn. Ingen uppsats blir skriven eftersom vi inte får någon handledning och då är det svårt, för att inte säga omöjligt. I tankarna har jag redan lagt den åt sidan och efter att ha kommit på att jag ska vara hemma i ett helt år utan någon intellektuell stimulans finner jag det lockande att låta den vara min intellektuella stimulans lite då och då och då blir det ju ännu svårare att motivera sig. Så idag tog jag ett två timmar långt bad istället för att göra något vettigt. Det var också nödvändigt för igår kväll och inatt hade jag så ont i fogarna att jag inte kunde röra mig. Vid läggdags utspelades denna konversationen:

Martin (från köket, med mycket allvarlig och oroad röst): Ääääääälskliiiiiiing... Koooooom....
Jag (från bortersta toaletten): Vad är det?
Martin: Koooooom...
Jag: Är du säker på att det är så viktigt att jag måste komma?
Martin: Jaa, det har hänt något...
Jag haltar långsamt bort mot köket och ser Martin stå och plocka upp Orkidéblommorna som trillat av. Följande ordväxling minns jag knappt men det var något i stil med:
Linnea: MENARDUALLVAR?! MENARDUATTJAGHARGÅTTHITFASTÄNJAGHARSÅONTFÖRATTDUSKASÄGATTORKIDÉBLOMMORNATRILLATAV?! JAGSAJUFÖRFANDETTILLDIGIGÅRMENDULYSSNADEUPPENBARLIGENINTE?! OCHVARDETSÅJÄVLAVIKTIGT?!
Ja, ungefär så. Man blir helt enkelt inte sitt allra trevligaste och tindrande jag när man har så ont att man knappt kan gå. Efter det har det snällt servats med varma vetekuddar och idag har jag fått kaffe och tidning på sängen och det har varit ett fasligt tjatande om att jag bara borde ligga i soffan och kolla på Top Model (jepp, man får kolla på skräpkultur om man håller på med kultur - mitt eviga försvar).

Vad är grejen med de här slokörade hyacinterna liksom?

Allt ser bara sådär mellandagsdeppigt ut och det är ingen som orkar diska...

Och så ligger det en trött gammal pizzakartong och skräpar sen några dagar...

Men imorgon blir det nya tag! Då ska jag göra mig i ordning för första gången på en vecka (nu är jag bara ett stort urtvättat krull) och vi ska ta en taxi (vad kan det vara, 500 meter? Men inte en chans att jag går med foglossning och raketer vinandes omkring mig) till Grand och fira Erika i goda vänners lag! 

Julen 2011 i bilder.

Det var tisdag och Martin köpte gran. Den största han kunde hitta. (Martin är 1,87 om det lite perspektiv...)

I toppen satte han stolt den röda stjärnan som vi letat så länge efter. 

Granen blev underbart stilig och doftade ljuvligt. 

Tomten blev så glad!

Dan före dopparedan rullade Martin 90(!) köttbullar!

Och gjorde Janssons. 

Jag bakade ut den sista pepparkaksdegen och pyntade varenda en. 

Och kokte gröt. 

Skinkan kokte vi och griljerade tillsammans och allt måste dokumenteras!

Allt var förberett och mamma hade skickat morgonpresenter. 

Förberett är även Lillans rum.

Snajdigaste vagnen i Malme om jag får säga det själv! 

Men det är här vi har tänkt att hon ska sova. 

Nåväl, Janssonsen blev klar!

Köket är dan före dopparedan-förberett och jag tog ett långt varmt bad för att kunna röra mig på julafton. 

Julaftons morgon! En något försenad frukost efter dagens första Skype-samtal med familjen! <3

Jag fick en Rocky och en Skrap-kryss!

Martin fick en MAD och en trisslott!

Efter frukost tog Martin en välförtjänt lässtund i soffan. Sen gick vi och hälsade på Johan, Tove och Sixten och skyndade oss hem för att hinna med...

... Dopp i grytan innan Kalle! Eklagrad julmust i Martins allra bästaste finglas!

Kalle-tajm! Den här minen betyder: "Kan du inte bara sluuuuta fota och sätta dig ner och ta det lite lugnt!" Observera Martins allra bästaste jult-shirt med en dovhjort på. Den har han haft på sig varenda julafton sedan vi blev tillsammans. 

Vecka 39 (38+1)

Martin fick äntligen öppna pusslet! Jag tyckte (som Martin redan förutspått) att det var roligt i ungefär 5 sekunder. Sen gick jag och diskade. 

Medan Martin satt kvar och pillade som en annan autist. 

Sen bidde det julklappsutdelning med mamma och pappa via Skype. Vi fick varsin matchande skogshuggarskjorta i fleece. Varmt och skönt! Martin fick presentkort på en tvåtimmarsmassage av mig och jag fick en supermysig och fin morgonrock av honom! <3 Tack alla!

Fördelen med att fira jul ensamma är att man vid klockan halv tio kan käka julbord iförd långkallingar...

... Och morgonrock! 

God fortsättning önskar vi! 

Varför var det ingen som sa åt en att njuta?

Varför var det ingen som sa åt en att njuta när man var liten?

Då och då slängs jag tillbaka till barndomen. Det kan vara en doft eller ett ljud eller en flyktig tanke och idag var det doften av fisk. Jag lagade torsk (förlåt, men den var godkänd att äta enligt förpackningen) till middag och doften slängde mig tillbaka till när jag var liten och mamma lagade fisk. Jag är ju uppväxt (uppvuxen, vad säger man egentligen på min dialekt?) i en liiiten by på västkusten och i den byn fanns ju såklart en fiskare som fiskade den fisk vi åt. Jag åt aldrig fryst fisk i min barndom. Jag åt alltid färsk fisk när jag var barn. Laxöring, torsk, spätta, makrill - you name it! Jag tror inte jag har ätit färsk fisk nästan någon gång i mitt vuxna liv. Bara fryst, förpackad i fyrkanter. Nu senast under graviditeten säkert extra mycket norsk lax som kommer göra mina barn barnlösa. Men när jag stod där och lagade mat var jag 20 år tillbaka i tiden och det var sommar och jag var liten och mamma lagade alltid världens godaste mat (det gör hon fortfarande, men jag får ju tyvärr så sällan njuta av den) och jag hade det så jävla bra. Men det var ingen som sa åt mig att njuta, att suga in allting och att det aldrig kommer igen. Jag kommer inte kunna ge mina barn den uppväxten, i ett hus vid havet, mamma och pappa jobbade hemma, långa somrar i horisontalläge i vattnet och när fiskarna kom in med båten fångade vi småfisken som dom släppte ut igen. Jagade plattfisk och fångade krabbor och hade manetkrig och de allra bästa dagarna var när det nästan stormade och regnade och inga badjävlar var på stranden utan bara jag och mina kompisar i vågorna. Grågröna vågor med en brännmanet i toppen. Kvällspromenader med hunden bland åkrarna i kvällssolen. Leka kurragömma med hunden i kornet, veten och råget. Cykla rally i livsfarliga backar i tallskogen och doften av varmt och fuktigt barr. Ååh, jag kan hålla på hur länge som helst. Och jag kan bli både jätteledsen och jätteglad på samma gång. Ledsen över att jag aldrig kommer att få uppleva det där igen och glad över att jag har så fina minnen.

Jag hade så gärna velat att någon skulle säga åt mig där och då att njuta extra mycket för det är fasen ingen vanlig barndom. Martin tycker inte att man får säga så till barn och att tjusningen med att vara barn är att inte veta att man ska bli vuxen. Jag antar att han har rätt.

Fjärde advent.

Vi lånade en kamera av Sofia att "känna lite på" inför vårat eget kamerainköp och genast blev världen litemer UnderbaraClara-ig. Genom en systemkamera med ett trevligt objektiv blir världen genast lite vackrare. Vårt planerade inköp blev dock lite lagt på hyllan när vi insåg att vi inte riiiiiiktigt har råd (men hey, man vill ju ha fina bilder på sitt barn så det är dyrt-inköp-prio-nummer-ett) och att vi nog åtminstone dröjer oss till mellandagarna och hoppas på en najs rea så vi får vad vi vill ha till ett någorlunda rekorderligt pris. Skulle Lillan kika ut tidigare än så får vi hoppas att vi får låna med oss denna kameran till förlossningen! 

Fjärde advent har spenderats med att "boa" det sista. Herreminjeochkapare vad vi har hållt igång heeela dagen. Jag kände att det här är fasen sista chansen, resten av tiden måste jag skriva uppsats och ska vi föda så vill jag att det ska vara fint i hennes rum och gärna i kontoret också (men det hann vi inte - 'nuff's'nuff). Nu känns allt bra och mysigt och medan jag sorterade mina sjuhundra par strumpbyxor och underkläder jag bara kan drömma om att få på mig packade Martin skötväskan, och ajaj, det gjorde ont i hela kroppen på mig så fint det var att se honom göra det! Utöver det har vi sorterat garderoben, burit ner fem flyttkartonger med kläder som ska säljas samt speglar och lite annat mög (som man säger på skånska) i förrådet i källaren. Martin monterade ihop spjälsängen korrekt (nej, vi gjorde såklart fel den gången vi var så nöjda över att vi hade lyckats utan att ryka ihop en enda gång = Ikea UTAN bruksanvisning), jag plockade, grejade, sorterade och så bytte vi sängkläder och la i PolarnoPyret-filten som nu ska börja lukta oss. Nu är det BARA BB-väskan, revidering av förlossningsbrev, blöjor och regnskydd till vagnen kvar! PU HA! Egentligen skulle vi ha köpt gran idag också men eftersom Martin har bestämt sig för att det måste snöa (vi sov förbi de få flingorna som kom idag) när han gör det bestämde vi oss tack och lov för att skjuta på det till nästa eventuella snö som är på onsdag!

Klockan sex kom ÄnäMäkus på adventsfika och förutom att bestämma nyårsmeny avhandlade vi allt som har med förlossning att göra samt att vi fick lära oss att på danska heter det helt enkelt födselsdag och inte förlossning - mycket trevligare!

Här kommer lite provsmak på provbilderna vi tagit i helgen, visst blir livet liiiiite vackrare genom linsen på en dyr kamera?

Vi kokte grönkål tisdags och här silar Martin buljongen som grönkålen ska kokas i. 

Här puttrar den så fint på spisen. 

Här står jag och slafsar i mig köttet som blev efter buljongkoket!

-Kååååmigeeeeeeen, smauga dauuuu! Martin är äckelmagad och kan inte äta något som ser ut att ha suttit på ett ben trots att det är gott. 

Detta är från i fredags medan jag höll på att göra mig i ordning för personalferre med Monkisarna. Trevligt värre! 

När jag kom hem tog vi de obligatoriska fredagsmagbilderna som vi hade glömt göra tidigare under dagen (och som vi har glömt lite veckor då och då). Vecka 38 (37+1 enligt oss och 37+0 enligt UL)

Men kôlla så tjusigt! Familjen Bergströms obligatoriska jul-exotiska-fruktkorg! Det som är lite roligt är att korgen är till bredden fylld av hemodlade mandlar från Kroatien som alla grejerna vilar på. Synd bara att vi inte har någon nötknäckare! 

Dessa gåfvor skall imorgon läggas på Posten och skickas till mamma, pappa och farmor. De andra får klara sig utan i år, de får en systerdotter/kusin istället! 

Glömde ju ta magbild på Martin så det fick vi göra imorse istället! Vecka 38 alltså, herreminje vad karln har sympati-gått-upp-i-vikt! (OBS! Ironi. Observera även att jag frågat om jag fick lägga ut en nude-pic, det var OK.) By the way är han så stolt över sitt slutspelsskägg som kommer fram så tydligt i den här bilden. Personligen tycker jag väl att det borde ha blivit liiite längre på nio månader. Eller? 

Glad fjärde advent på er! Detta är frukosten imorse, lugnet före stormen såattsäga och en hyacint på sne. Och för att vara helt jäkla okristlig slänger jag in ett par bilder som låg kvar på kameran från midsommarafton - relativt nygravida och väldigt lyckliga, men hey vad jag kände mig rund redan då! Det var jag ju INTE kan jag säga såhär i efterhand:

Nu ska vi gå och lägga oss och titta på sista avsnittet av Allt för Sverige på laptopen i sängen. Helt sjukt förslappande enligt Martin "Vad kommer sen? Heroin?!" 

(Mmm, jag höll på att bli galen både en och två gånger när jag skrev detta inlägget. Ni ser ju, bilderna + texter ser helt galna ut och jag får ingen ordning på det heller. Frustrerande för en formalia-fascist men jag ORKAR inte mer nu, det har redan tagit två(!) timmar, god natt!)

Tjöpa kamera.

Ett måste inför Lillans ankomst är en ny kamera. Vi har båda två varsin Canon kompaktkamera men med förlossningen nära förestående börjar man ju ställa lite högre krav. Ett par krav från min sida (och således de enda kraven) är att man ska kunna ha relativt kort skärpdjup - lööövs it - samt att objektivet ska vara väldigt ljuskänsligt så att man kan fota i dunkelt ljus utan att behöva använda blixt.

Antingen blir det en Canon EOS 1100D med ett 50 mm objektiv eller så blir det en Panasonic Lumix DMC-GF2. Nåväl, det är svårt att ta sådana beslut hemma så vi ska gå dit och få lite experthjälp. Hur nu det ska gå till. Gå, menar jag...