Skottdagen 2012.

Angående Elsas födelsedag på Nyårsafton har jag sagt mer än en gång, kanske hundra gånger, att av aaaaalla dagar på året så valde hon att födas på DENNA dagen!

Idag har något helt fantastiskt inträffat! Inte bara ett barn har fötts utan två! Av aaaaalla dagar på FYRA ÅR så valde de att födas IDAG, på skottdagen den 29 februari 2012! 

Välkommen till världen Bullen och välkommen till världen Lizzie! 

Den senare föddes ju helt oväntat efter att jag fikade med hennes mor igår och gick en lång promenad. Det fanns inga tecken på att någon förlossning var förestående. Så inte nog med att jag inatt fick sms angående den tidigares ankomst, på morgonen fick jag även sms om att den senare fötts! Vad är oddsen liksom?! EUFORI!

STORT STORT GRATTIS! 

Hoppas att ni får många sådana här stunder framöver: 

Klicka på bilden för att se den större.

Ni vet såna där år när alla fyller jämnt? De tenderar att bli ganska kostsamma. I år är ett sånt år, fast på ett annat vis. Det är babyboom bland vännerna. Från oktober till nyår förra året föddes tre, inklusive Elsa. I år har det redan fötts tre och så väntar vi på tre till som ska födas innan oktober! Det blir dyrt det. Men Ooo så roligt! 

Och soligt: 

Klicka på solskenet för att få se den större. 

Att sova.

Jag är fortfarande helt fascinerad över hur bra vi har fått till nattrutinerna. Att det funkar så bra. Att hon somnar när vi sjunger för henne. Att hon vaknar och äter på givna klockslag. Fyra-fem och sedan frukost vid sex-sju. Men som med allt annat med barn, så kommer väl sånt och går, så vi får väl njuta så länge det varar. (Ja, jag tänker på "Vänta tills du får barn!" "Vänta tills hon blir större!" "Vänta tills du har två barn!" osv osv.)

Jag tror att detta är Elsas favoritstund på hela natten och förmiddagen, när hon efter frukosten vid sex-sju får somna och sova bredvid mig och vi sover tillsammans till nio halv tio, det är i alla fall min (fast det är min favoritstund på hela dagen):

Idag kommer en kompis hit med sin mage. Hon ska föda vilken sekund som helst nu. Vi ska frossa i graviditets-, förlossnings- och bebissnack. Det kan förhoppningsvis få mig att tänka på något annat än det som händer här idag!

(Och glöm inte titta på videon när Elsa säger "bajs"!)

Elsa säger "bajs"!

Hade tänkt ge er helgen i bilder men när jag kollade igenom bilderna var det alldeles för många bilder på min vackra dotter. Hur skulle jag kunna sålla bland dom?

Helgen har varit bra och lång. Martin tog ut de sista av sina tio dagar så vi hade helg onsdag till söndag. Underbart! Vi har bara tagit det lugnt och gått promenad i solen och tagit dagarna som de kommer. Min favorittid på dygnet är när vi vaknar och dricker kaffe i sängen i flera timmar tillsammans innan vi går upp. Och så var svärisarna här och hade quality time med Elsa (och oss förstås) fredag till lördag och på lördagkvällen hade vi ett par kompisar med sin alldeles nya dotter över. Vi firade bebisarnas ankomst med skumpa och det var såå gott, som jag har längtat efter ett glas bubbel! Vi firade nämligen bebisarnas tillkomst med alkoholfri skumpa för x antal månader sedan. Igår gick vi ännu en promenad i solens sken och chillade i hemmets lugna vrå. Jodå. Imorse när vi vaknade vid sju sken solen ute och Martin hade sagt till sina elever att nu är det vår! Sen började det snöa.

Men det mest anmärkningsvärda av allt är att Martins tragglande med "boo" och "baa" har lönat sig. Imorse vid blöjbytet när Elsa pratade med fiskarna på duschdraperiet råkade Elsa säga "bajs"! HAHA! Det var första gången hon sa S också. Underbart! Vid 00:18 kommer det:

Och här sitter vi nu, lillgrisen och jag, och väntar på att en kompis till Elsa ska födas vilken sekund som helst nu. Lillgrisen har mössa på sig för hon är så kall: 

Salut!

Pfft! Vad är futtiga 42 skott i sammanhanget? När Elsa föddes sköts det hundratusentals skott, inte bara i Sverige utan i hela världen! Det ni! DET är något att skryta om!

Statschefen och jag. 

Sova med djur.

På tal om ett inlägg i Annas blogg så tänker jag härmed visa upp ett par bilder från min barndom under temat "Sova med djur". Jag hävdar bestämt att det är bra för alla barn att sova med djur samt även vice versa. Jag får för tillfället ingen hund och ej heller någon katt så jag får hålla till godo med dessa bilderna på mig sovandes med djur. Elsa får väl lära sig sova med djur senare i livet antar jag...

Linnea med katt i famn och napp i mun. 

Linnea och schäfer under paraply i solen. 

Linnea med kattfamilj på rygg under filt. 

Linnea med katt på rumpa, ej 1987 utan snarare 1998.

Och så en bild på mig utan djur från när jag var liten. Är vi lika Elsa och jag? Jag tycker nog det (nu kanske ni inte har fått se några bilder på Elsa när hon ler, men vi har i alla fall exakt samma leende som bebisar, eeh ja, jag vet ju att hon är bebis än men ni fattar, och om inte alla bebisar ler såhär då va): 

Äh! Vi kör en till bara för jag är så göllig: 

Sorry Anna!

Det första jag sa till släkten angående namn var samma dag som vi berättat att vi var gravida: "Ja, blir det en tjej så är det ju ett namn som är säkert i alla fall!" Nämligen Anna. Förklaringen är mycket enkel. Mina bröder har varsin Anna och tja, alla man älskar heter ju Anna på ett eller annat sätt. Jag till exempel. Meeeen, så blev det ju så här:

Shit pommes, vad nervös jag var när jag skulle fylla i det här! Det är ju så definitivt!

Anna fick stryka på foten. Skulle hon hetat Anna skulle det ligga först för det gör det hos mig: Anna Linnea Johanna och det klingar helt klart bäst: Anna Elsa osv osv. Men herregud, skulle hon hetat Anna också kunde hon lika gärna heta Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump vilket hon nästan redan gör eftersom hon nu då ska heta Elsa Krstina Ammi Ingegerd Bergström och hade vi lagt till ett mellannamn i form av Vuckovic eller Egnell hade det ju faktiskt varit lika många namn som Pippi har. Nåväl. Nu vet vi ju inte ens med säkerhet vilket namn Martin heter i efternamn och vilket som är hans "mellannamn" så att säga så därför kan vi inte lägga till det (Martin kanske inte heller råkar vara världens mest handlingskraftiga människa som ringer och kollar upp det där, men kanske svärföräldrarna har svaret?) Och därför bestämde jag också helt diktatoriskt att hon ska heta Bergström i efternamn eftersom hon fram till nu hetat bara Bergström samt att det kan ju enkelt ändras i framtiden. Hint hint! Om ni förstår vad jag menar. Nåväl. Anna får vi spara till ett annat barn. Blir väl fint till en eventuell lillebror exempelvis? Ett namn till går helt enkelt inte, så det här är vad vi bestämt:

Elsa - Namnet vi bestämde (tillsammans med ett pojknamn) på den där allra första båtturen tillsammans i Kroatien. Småfulla på ljummet vin och det enda namnet (tillsammans med pojknamnet) vi hittills kunnat enas om. Även namnet på min farmor. 

Krstina - Martins farmor.

Ammi - Min mamma! Hon heter egentligen Ann-Mari men har alltid kallats Ammi så det är ju det hon heter! För mig i alla fall. 

Ingegerd - En kombination av Martins mormors namn (Ingegerd) och Martins mamma (Gerd). 

Bergström - Det vanligaste icke-son-namnet tillika mitt efternamn. Kanske kan komma att ändras i framtiden. Som sagt. 

Nu till över till duschdraperiet. 

Duschdraperiet. 

Vi har länge varit ledsna (är väl fel ord, mer "nedslagna" kanske) över att vi inte kan ha en mobil till skötbordet eftersom det är ett badkarsskötbord och det hade ju kanske varit roligt för Elsa att ha något att titta på när hon ligger där. Vi köpte ju ett färgglatt och roligt duschdraperi när vi flyttade hit just eftersom vi snart skulle få barn men det är ju liksom vänt utåt i badrummet så det är ju inte så roligt men så häromdagen kom jag på det! Man kan ju dra det runt om skötbordet liksom bakom! Det kan vara det bästa som hänt Elsa på mycket lång tid! Nu ligger hon och småpratar med fiskarna och skrattar åt hajen så fort hon ligger på skötbordet! Det är det BÄSTA! Liksom:

Barnmusik.

Apropå det här med musik så fortsätter jag lite på samma tema: Barnmusik!

Vi lyssnar mycket på Bröderna Lindgren här hemma för att det är sån jädrans bra barn/vuxenmusik. Det började med att jag lyssnade på Barbro Lindgrens (ni vet hon som skrivit bästa Loranga, Masarin och Dartanjang) sommarprat. Där berättade hon att hennes söner gör musik för barn. Och vuxna. Och så spelade hon ett par JÄTTEbra låtar. Det är barnmusik fast som vuxna också står ut med (och mer än gärna) och kan lyssna på! Diverse svenska artister framför låtarna. Typ Ebbot Lundberg från Soundstrack, Kristofer Åström, Hajen, Nina Ramsby, Olle Ljungström med flera och det är SKITBRA! Bästa låten är Superhjälten med Hajen. den brukar jag sjunga för Elsa. Här får ni en Spotify-länk: Bröderna Lindgren

Annars gillar vi att lyssna på Nationalteatern – Kåldolmar & kalsipper och där kan vi (läs: jag) varenda textrad. Och så gillar vi också James & Karin mycket och där kan vi (jag, igen) också sjunga med i varenda strof! Hade vi haft en vinylspelare hade vi även lyssnat på Folk och rövare i Kamomilla stad och särskilt Överkonstapel Bastians visa och Colombine spelar för de är mina favoriter! Den skivan finns tyvärr inte på Spotify (på svenska i alla fall).

Förresten ringde mamma igår och var bestört över att hon hittat två stavfel i förra blogginlägget. "Du stavade ju inte ens fel när du var liten!" Stämmer bra det sa jag och hade jag läst igenom texten till Kungens lilla piga hade jag naturligtvis åtgärdat det direkt. Brått ska det ju vara och inte brott, det är ju en helt annan sak. Och förrän stavas ju med ä och inte e. Då har vi rett ut det. Men "bredvid" lärde jag mig inte stava till förrän jag gick i sjuan, trodde det var alla andra idioter som skrev fel när de skrev breDvid. Det heter ju brevid. Trodde jag. Jag minns det så väl. Hå hå ja ja.

Dagens Elsa: 

Det där med sånger.

På tal om det där med sånger så finns det ju en hel arsenal med sånger som vi sjunger för Elsa.

När jag var gravid började vi redan från den dagen vi läste att fostret kunde höra i magen att sjunga en vaggvisa för magen och vi har sjungit samma vaggvisa varje kväll sen den kvällen. Den enda vaggvisan vi kunde enas om var Sov du lilla videung för den var inte för sorglig (Martin tycker att alla vaggvisor är sorgliga) och inte för lång utan en helt lagom vaggvisa. Dessutom passar den ju så bra med texten nu såhär på vintern. Varje kväll säger vi alltså vår lilla godnattramsa och sedan sjunger vi Sov du lilla videung och ungen slocknar som vore det magi. För det mesta. Men faktiskt så fungerar det riktigt, riktigt bra. Jag tror vi gjorde rätt från början just på den punkten.

Sov du lilla videung,
än så är det vinter
Än så sova björk och ljung,
ros och hyacinter
Än så är det långt till vår,
innan knopp i blomning står
Sov du lilla vide,
än så är det vinter

Min absoluta favorit vad gäller vaggvisor är alldeles för lång för att sjunga varje kväll, men jag kan tänka mig att det kommer att bli en hel del av den här framöver när det tar längre tid att somna. Den här sjöng min mamma för mig när jag var liten (vill dock reservera mig för att den inte riktigt stämmer överens med mina politiska preferenser, alls. Googlar man den hittar man dessutom ett blogginlägg som redan behandlar vidrigheten med den här texten, men skit i det, vi får prata om det helt enkelt, here goes):


I kungens granna slott stora stora stora kök
det finns en liten liten liten piga
hon alltid har så brott för där är så mycket stök
och jämt ska hon för alla vackert niga
och bannor utav alla hon måsta ta emot
och jämt är lilla näsan så rysligt svart av sot
och tidigast av alla hon stiger ur sin säng
och sén går hela dagen lång uti ett enda fläng

För först ska kungens krona hon göra riktigt fin
hon gnider den med putset "blanka lätta"
och sén på huvudknoppen av drottning Sura-min
ska lockperuken riktigt rätt hon sätta
och sén går hon och väcker prinsessan Ädelknopp
och tittar noga efter att snällt hon stiger opp
och sedan under dagen hon har ett fasligt sjå
att lära allra allra minsta lilla prinsen gå

Och hon ska sopa trappan och hon ska skura golv
och hon ska bära slask och ved och vatten
hon kommer ej i säng förren klockan slagit tolv 
och då så får hon ligga bredvid katten
Men hon är aldrig ledsen fast det är mycket knog
hur än det går i livet så klarar hon sig nog
för se hon går och sjunger så glatt vad hon än gör
ty kungens lilla piga har ett strålande humör


Sedan sjunger vi såklart klassiker som Trollmor, Vem kan segla och jag försöker mig ibland på visan om den blåa ballogen och även Klockor små, som mamma också sjöng när jag var liten, men de kommer jag tyvärr inte ihåg hur de går även fast mamma uppdaterar mig då och då. Dessutom sjunger jag ibland Vargsången (Ronja, ni vet) och Evert Taubes Nocturne, för att den är så vacker (sjöng den precis för lillan här bredvid, hon slocknade på sista strofen): 


Sov på min arm! Natten gömmer
under sin vinge din blossande kind.
Lycklig och varm snart du drömmer
flyr mig i drömmen som våg flyr vind.

Fångas igen. Flämtar. Strider.
Vill inte. Vill. Och blir åter kysst.
Slumra min vän! Natten skrider.
Kärleken vaktar dig ömt och tyst.

Sov på min arm! Månens skära
lyftes ur lundarnas skugga skyggt
och på din barm o min kära
täljer dess återglans timmarnas flykt.

Helig den frid hjärtat hyser
mitt i den virvlande blodströmmens larm!
Slut är din strid. Månen lyser.
Vårnattsvind svalkar dig. 


Igår sjöng vi och dansade dessutom till Sjösala vals och Dansen går på svinsta skär. Det var hits eligt Elsa I tell you! Och så har vi ju den här godbiten (eller var det mamman som gillade den?): 

Blöjbytarsånger.

Att sjunga är A och O när det kommer till skötbordet.
I början var sång det enda sättet att lugna Elsa när det var dags för blöjbyte. Hon hatade det och en tvåstämmig Idas sommarvisa performed by duon The Päron var vår livlina i blöjbytesträsket. När man så skulle börja byta blöja ensam kom det sig så att man desperat började improvisera ihop diverse blöjbytartexter till olika melodier. Jag kunde höra långa visor om allt möjligt inifrån toaletten när han bytte blöja, snyggt komponerade med återkommande refräng. Och lika samma är det för mig. Numera är sången ett stående inslag vid blöbytningen och Elsa diggar stunden tillsammans med mamma eller pappa eller båda två mer än någonsin och ibland kommer det smått geniala bitar från oss, som exempelvis den senaste i raden av blöjbytarlåtar som kom ur min mun igår:

Un-Pee My Blöj (Mel: Un-Break My Heart)

Un-Pee my blöj
I've pee'd so many blöjs
Un-Pee my blööööööj
My blööööj


Här är gårdagen i bilder:

Elsa vet hur man tar plats! (Har dessutom äntligen vuxit i sin fina Ooh-lejonpyamas i strl 62!)

Redo för promenad!

I vagnen. 

En bild på Frodo och de berömda fötterna! (Åh, även om ögonen lyser röda på den här bilden så ser man ju på dom att han är världens snällaste! Eller hur?)

Storfot.

När jag var gravid med Elsa och jag och Martin var ute och bebisshoppade försökte jag försäkra honom om att vi inte kunde köpa såna där små pluttegulliga ministrumpor för minibebisar för hur det än är så har man inte pluttegulliga minifötter när man föds in i den Bergströmska familjen för det är inte bara syskonen Bergström som har tår som kan gripa och hålla fast i grenar som en annan kvarleva från apåldern utan det är även alla småkusinerna Bergström. Martin höll dock fast vid att vår bebis skulle få späda pluttegulliga flickfötter trots att han dessutom själv drar en stolt 44:a i skor. Så vi köpte ett gäng pluttegulliga ministrumpor. Man vill ju inte vara DEN SOM ÄR DEN såattsäga.

Så kom den dagen hon föddes och efter att ha pussat flickebarnet på hennes blöta huvud skulle hon vägas och mätas och medan jag låg där med lustgasen tryckt mot flabben och blev sydd såg jag hur de bar bort det nakna lilla livet till väg-och-mätstationen och allt jag såg var en yttepyttelitenpluttegullig smal liten blåaktig bebiskropp med världens längsta fötter!

- VAD VAR DET JAG SA?! Skrek jag till Martin i lustgasruset, TITTA PÅ FÖTTERNA!

Och så fick hon på sig kläderna i storlek 50 som var alldeles stora och pösiga och de pluttegulliga ministrumporna som knappt täckte själva foten och trillade av stup i kvarten. Nu har hon fötter som en tremånaders förstår ni. Fick tossor i storlek 1-3 månader i present av bästa kompisarna men de var för små och fick bytas till storlek 3-6 månader. Och så igår på BVC pratade vi om att hon ligger lite över på längdkurvan och så sa jag att hon blir lik pappa. Då frågade läkaren om papppa är lång och jag svarade att "jodå, 187 cm minsann" och läkaren sa: "Ja, för hon har så JÄTTEstora fötter!" Jomen. Och dessutom är de en exakt kopia av sin pappas!

Stora fötter kanske inte är vackert, men man står i alla fall stadigt på jorden!

Snusar gott bredvid mig i skrivande stund. 

BVC-besök.

2011-12-31 - 2850 g - 50 cm - 33 cm huvudomfång
2012-01-02 - 2800 g
2012-01-10 - 3210 g
2012-01-17 - 3680 g                 36,5 cm huvudomfång
2012-01-25 - 4060 g - 55 cm - 37 cm huvudomfång
2012-02-14 - 4800 g - 57 cm - 38,5 cm huvudomfång


På BVC-läkarbesöket idag sa de att det INTE var normalt med andningsuppehåll, att det är bra att vi har larmet, att om det händer igen ska vi ringa 112 och sedan kommer vi att få remiss till utredning. Låt oss verkligen hoppas att det inte händer igen. Jag är övertygad om att det har med förkylningsinfektionen att göra. Har läst att det är förhöjd risk för andningsuppehåll vid infektioner och det här är ju första gången det hänt, två gånger dessutom. Vilket i och för sig innebär att jag alltid kommer att vara livrädd när hon är förkyld. Vilket innebär att det inte finns något annat att göra än att låsa in sig, köra hemskolning och sedan skicka på kloster vid 14 års ålder. Nä. Skämt åsido. Tror läkaren idag hade lite större förståelse eftersom hennes egen dotter hade slutat andas (och börjat andas igen) i en feberkramp. Jag frågade hur man kommer över det, hon sa att tiden läker alla sår. 


För övrigt önskar vi er alla en underbar alla hjärtans dag: 

Vända blad.

Nu lämnar vi den här veckan som har varit en av de värsta i mitt liv, med sjukdom, dödsångest, oro, ännu mer sjukdom i familjen och ännu mera oro bakom oss och vänder blad, som knugen skulle ha sagt. Den innehöll förutom feber och kräkningar för min del även en sjuk och mestadels sovande bebis med svårt att andas, två andningsstopp varav det senare ledde till ett 112-samtal och ambulansfärd till barnakuten där man konstaterade att allt var bra (förutom att hon hade slutat andas förstås) samt försäkrade oss om att hon förmodligen hade börjat andas igen på eget bevåg om inte vi hade lyckats få henne att andas. Martins kompis som är läkare sa i alla fall idag att han också hade skaffat ett andningslarm om något sådant hade inträffat med deras (kommande) bebis. Skönt att få känna att vi inte är helt dumma i huvudet. Nu vet vi bara inte riktigt hur vi ska handskas med den här dödsångesten. Ska ta upp det med BVC imorgon.

Till dess vet jag inte om det faktiskt är bättre idag eller om det bara är jag som bestämt att det ska vara bättre idag. Eller, det ÄR bättre idag. Mycket bättre. Istället för att sova dygnet runt som hon har gjort den senaste veckan har hon istället knappt sovit alls idag. Bara ett par timmar på tidig eftermiddag. Däremot är det svårare att andas för henne idag, mer tjockt snor som täpper igen samt en stigande temperatur. Den förhöjda tempen kan dock bero på att hon hade legat och viftat en stund innan.

Idag har jag tokstädat hela lägenheten och slängt allt som har med sjukdom att göra i tvätten. Brukar attackstäda på det där viset när jag vill börja på ny kula och det funkar bra. Elsa har sagt "Boo" tre gånger och upprepade det dessutom när Martin skulle visa det för mig. Men jag vet ju att hon redan har börjat säga "Ga" och "Da"! Fast det var häftigt att hon sa "Boo" flera gånger och med eftertanke och dessutom härmade det när Martin sa det. (Jaha, fick precis veta att "bilabiala munrörelser, stavelser och ljud, är sjukt mycket svårare" så det var visst därför "Boo" var häftigare. Så kan det vara att vara tillsammans med en svensklärare.) Men det är ju det jag säger, hon är ett litet A-barn, kunde vända huvudet från sida till sida både på rygg och mage vid 14 dagars ålder. Jomen!

Nu blickar vi framåt och längtar efter en lång underbar och varm sommar i Kroatien. Då var vi bara två och nu är vi tre. Som vi har längtat! Och på den allra första båtturen vi gjorde tillsammans där nere bestämde vi ett flick- och ett pojknamn till våra framtida barn och ett av dom har vi äntligen fått börja använda!

(Klicka för större bilder, men utan text.)

På verandan som vi spenderar så många underbara förmiddagar och kvällar på. På dagen ligger solen på och den är obeboelig. 

Martins faster blickar ut över gården efter att ha vattnat landen i olivträdgården(!). 

Martin och hans pappa arbetar med att lyfta bort sten. 

Den vackraste solnedgången i världen, enligt Hitchcock. Jag är beredd att hålla med. Tänk er att få se världens vackraste solnedgång VARJE kväll eftersom man aldrig behöver fundera på hur vädret kommer att bli. Det kommer nämligen att bli sol. Imorgon också. 

Martin och hans föräldrar på bron i Zadar. 

Och tänk att äntligen få äta en fiskplatta på Zlatni Vrt!

Och bada i det turkosa havet! 

SNART! 

Magsjuk.

Har blivit magsjuk. Började med magont och illamående som jag trodde berodde på att vi glömt att äta samt att jag var utmattad. Fick i mig nästan en portion spaghetti.och köttfärssås innan jag gick och la mig vid åtta. Normal temp på 36.5. Mådde så illa att jag var tvungen att stoppa fingrarna i halsen och kräktes som en gris. Gick och la mig igen, frossa, ont i kroppen och fortsatt illamående. Temp på 37,6 och tjugo minuter senare 37,9. Två snabba kramper på vänster sida, illamående, gick och stoppade fingrarna i halsen igen och kräktes som en gris. Det gjorde så ont i mellangärdet att jag skrek. Frossa. Amning. 38,1. Nu. Vad är detta? Har aldrig varit magsjuk förut. 1177 tyckte jag skulle åka akuten. Så stora amningsförespråkare är de att de tyckte att Martin skulle ha lillan påpälsad i vagnen och stå ute och vänta! Idioti! Aldrig i livet. Åker inte in, det säger jag bara! (Skrivet från min mobil, ifall det ser konstigt ut.)

Vaknatt.

Jaa, vaknätter har man ju hört talas om och detta är väl då den första. Martin har precis väckt mig efter sitt pass och nu tar mitt vid. Tre timmar i stöten. Det var hemskt att gå och lägga sig innan för Martin frågade vid vilka tillfällen han fick väcka mig och jag sa: "Om hon är hungrig eller om vi måste ringa 112." Så himla läskigt att gå och lägga sig med rädslan att bli väckt i panik av att ha behövt ringa 112. Jag tog min och Elsas nalle som har bott i fönsterkarmen sedan hon föddes, skrev ett sms och lade ned mobilen och sekunden senare sov jag. Jag tror aldrig jag somnat så snabbt eller så tungt. Inte konstigt visserligen eftersom jag inte sov natten till igår och knappt natten dessförinnan heller.
Nu tar mitt pass vid, tre timmar utan att somna. Jag har en säsong Top Model och ett styck bebis att kolla på så det ska nog gå bra.
God natt!

Ann på 1177 i våra hjärtan!

Vilken kvinna! Vilket hjärta! Vilken hjälte!
Som motvikt till det sugiga bemötande vi fick på barnsjukhuset har Martin nu pratat med en underbar och engagerad kvinna vid namn Ann från och till i ungefär två timmar. Hon har bett att få återkomma och ringt sjukhusen både i Kristianstad och i Malmö och sedan ringt upp Martin igen. Vi oroar oss nämligen för andningen eftersom hon har blivit så himla slemmig i halsen. Det bästa rådet vi fick var dock Nezeril! Det kommer ju lösa upp alltihop! Varför tipsade de inte om det på barnsjukhuset?! Även om de inte tycker att man ska använda sånt för mycket (det tycker inte vi heller) så bör man nog göra det när läget är så här pass "akut". Eller hur? Inatt ska vi sova i sjok och turas om att vaka, det tyckte även Ann var en bra idé. Jobbigt, men det är väl så det är att vara förälder antar jag!

Bjuckar på en film från tidigare ikväll när Elsa la undan sjukdomen för en stund och visade sig från sin  allra soligaste sida:

Äntligen hemma!

Äntligen hemma efter ett jättehemskt dygn på barnsjukhuset. En upplevelse jag med glädje hade suddat ut ur mitt medvetande. De ville egentligen att vi skulle stanna för observation en natt till men vi sa nej.
Då kanske ni tänker att vi var dumma i huvudet som tackade nej till det, men vi ansåg att eftersom de ansåg att det ju överhuvudtaget inte var något fel på Elsa och eftersom de vägrade ta provet för det som vi oroade oss mest för (RS-virus) så kunde vi lika gärna åka hem och vara sjuka. Och eftersom deras enda observation gick ut på att sätta ett andningslarm på Elsa över natten som vi själva skulle reglera och om det larmade skulle vi i vår tur larma personalen. De frågade till och med om vi ville använda vårt eget andningslarm eller deras. Personalskiftet som kom efter kvällspersonalen var dock noga med att skälla ut oss efter noter (på ett ungefär) för att vi hade andningslarm hemma. De och dagens läkare tyckte att vi var dumma i huvudet och att det bara var en falsk trygghet, men jag kan för mitt liiiiv inte förstå på vilket sätt det är SÄMRE med andningslarm än utan. "Det måste  man... Det måste de..." var läkarens halv(hel?)kassa förklaring till andningslarmens ondo och så tyckte de att vi skulle prata med en kurator (för vår sjukliga oro?) och kunde inte alls förstå att vi hade köpt det för MIN skull, bara för att JAG ska få slappna av och sova. Att vi kanske var extra oroliga på grund av att vi kämpat så hårt och länge för att få Elsa. Till saken hör dessutom att en av anledningarna till att vi åkte in (efter att ha blivit rekommenderade två gånger av två olika personer på 1177) till barnakuten var att Elsa hade ett längre andningsuppehåll natten till igår. Det var första gången larmet gick på grund av ett andningsuppehåll och efter att vi puttat liv i henne slutade hon andas igen och vi puttade återigen igång henne, hon började andas igen men vaknade inte utan sov vidare mycket tungt. Sjukt. Jävla. Obehagligt. Som ni säkert förstår.
Och då kommer vi till min fråga:
Om plötslig spädbarnsdöd nu beror på att barnen liksom glömmer bort att andas, tycker då sjukvårdspersonalen att det är BÄTTRE om barnen fortsätter att glömma bort att andas och dör ifred än att föräldrarna HÖR att barnet inte andas och kan väcka det igen?!
Va. Va? VA?!
Åh! Jag är så jävla, jävla förbannad! Dessutom var de sjukt otrevliga och dumihuvvetsjuksköterskan som vi hade sist började dessutom gå på om hur konstigt och märkligt det var att Elsa inte bajsar mer än en till två gånger i veckan "och det var ju verkligen inte bra och och och" trots att vi frågat om just detta massvis av gånger på BVC och varje gång har vi fått veta att "allt från tio gånger om dagen till en gång var tionde dag är helt normalt!" Men den drygjäveln fick jag en chans att sätta dit när hon berättade om Elsas nyfunna magproblem för läkaren och jag sa "fast det är inga problem" och så ordades det inte mer om det.
HA!
Martin konstaterade att skillnaden på sjuksköterskor och barnsjuksköterskor nog var att sjuksköterskor inte fått lära sig att inte lägga sig i hur folk sköter sina barn (appropå andningslarmets vara eller icke vara). Om detta säger barnsjuksköterskor och barnmorskor inte ett knyst. Tacksamt nog.

Ynk.

Ynk.

Den sjukt snygga utsmyckningen. Jag vill ha denna planschen. På riktigt. 

Ynklot. 

Utslagen.

Tillbaka i baljan. Måste sova med mössa och dubbla täcken för det var så kallt. Ynk. 

Det senaste dygnet har varit ett av de värsta i mitt liv. Fy fan. Både för att se Elsa sjuk (såklart), den platsen (påminde om ett sjukhus i Tjernobyl eller något) och för att utsätta Elsa för allt det där. Sova i ett iskallt dragigt rum, bli utsatt för all den hanteringen, alla de provtagningarna och undersökningarna, bli stucken både i fingrarna och i hälen. Nej tack. Vi är hellre sjuka hemma. När man är sjuk vill man ju inte bli behandlad på det viset, då vill man bara äta obegränsat och vila mycket. (Just det, de ville väga Elsa före och efter hon ätit eftersom hon ätit lite sämre nu när hon varit sjuk och så gjorde de det och kom fram till att hon hade ätit 95 gram så vi frågade vad det betydde varpå de svarade "det är nog bra". NOG?! Alltså...) Och efter ett EKG och några sista prover bestämde överläkaren att vi skulle få gå hem (efter att vi bett om det). Vi har ett andningslarm och vi har numret till 112 och skulle hon få feber ska vi åka in direkt igen. Lite så.
Nu är vi bara glada över att vara hemma igen.

Hipp hipp hurra!

Hurra!

Igår fick Elsa en mycket efterlängtad kompis! Vi är otroligt glada för den lilla familjens skull och längtar efter att få träffa dem alla tre och höra allt om hur det gick till när den lilla rara äntrade världen!

Detta påminner mig om många saker, framförallt om hur roligt jag tyckte det var att föda barn och att helt plötsligt HA ett barn. Och så får det mig att tänka på hur orättvist det är att vi inte själva får bestämma hur vår familj ska se ut. Att det ska vara en ekonomisk fråga. Att vi måste låna pengar för att köpa ett barn till ifall vi vill ha ett syskon till Elsa. I bästa fall, vill säga. Nu är det ju långt dit och tur är väl det, eftersom det inte är så jävla ball att gå igenom hela proceduren flera gånger. Fler barn? JA tack! Fler IVF-behandlingar? Njä. Men som sagt, tiden får ju en som tur är att glömma och i slutändan är det ju så värt det, tusen gånger om! Och det skulle vara så jäkla fint att få njuta av så HÄR MYCKET KÄRLEK en gång till! Wow...

Första porträttbilden av Elsa, 2 dagar gammal och fem celler stor.

Den 16 april 2011. 

Nu ligger den lilla cellklumpen aka. familjeöverhuvudet bredvid mig och skriker åt mig att jag måste underhålla henne! Snarast!

Nervösa klubben.

Jag och Martin är ju inte direkt de mest äventyrliga typerna. Helst hade vi bara stannat hemma i lägenheten och häckat. Till och med en promenad till vännerna på fel sida Nobelvägen känns som ett oöverstigligt projekt. Därför nojjade vi totalt ur inför helgens alldeles för stora utmaningar.

Imorgon fyller min farmor Elsa 85 år! Därför måste vi (självklart) åka upp till halland och hälsa på, även för att hon ska få träffa Elsa Junior, förstås. För att komma dit ska vi låna en bil av min bror och så här hade vi tänkt att göra: Sätta Elsa i selen och ta med babyskyddet och ta bussen ut dit, käka en trevlig middag och sedan få hjälp med att installera babyskyddet (sa jag att vi inte var de händiga typerna heller?) och ta bilen tillbaka till Malmö och sedan ta bilen direkt upp till halland imorgon bitti. Nu kom det sig så att det blev en miljon minusgrader (-10) och Elsa har ju inte direkt en overall som håller för så många minusgrader och vagnen med fårfäll och åkpåse kan vi inte ta för tänk om länsbussen inte är modern utan en sån gammal som man inte får in vagnen i och och och så jag fick helt enkelt ringa min bror (som ÄR den äventyrliga typen, hallå, vi snackar fotografera alperna medan man kör i 200 på autobahn, FN-tjänst i bosnien osv osv) och säga att vi inte pallar trycket. Martin får helt enkelt åka ut själv och hämta bilen, eller så åker vi bara dit och hämtar den imorgon och kör direkt upp till halland. Helst, jag menar HELST hade vi bara tagit tåget (för det är safe, det håller sig liksom på ett spår) men det kan vi inte för då måste vi ändå släpa med oss babyskyddet som väger ett ton för det har jag lånat av broren som bor i halland så det ABSOLUT smidigaste hade ju varit om vi inte hade lånat babyskyddet från första början utan det hade funnits där uppe så hade vi kunnat ta tåget och så skulle de få hämta oss med babyskyddet! Japp, det hade det. Nu kanske ni förstår lite hur vi fungerar och varför vi helst håller oss inne, hemma. Som alla andra i min familj (utom skåne-broren då) - borta ganska OK, hemma ÖVERLÄGSET bäst.

Herreminje, jag inser ju nu när jag skriver detta att vi måste börja att mentalt förbereda oss för bilfärden till Kroatien i sommar. Hur i hela fridens namn ska det gå?! Och jag och Martin - supernojjarna - kommer nojja ihjäl oss där nere utan telefontillgång till svensk sjukvård! Martin tjyvstartade redan häromdagen: "BADA?! Herregud, nej, hon får inte bada! Får hon bada?! Men det är ju JÄTTEsalt!" Klart ungen måste bada tänker jag, det är ju också JÄTTEvarmt. Men tänk om det är dumt att bada i jättesalt vatten om man bara är ett halvår? Någon som vet?

Kaerlighed!

Jag yttrade precis orden: "Jag har nog aldrig varit såhär lycklig i hela mitt liv som jag är i denna stund!" Det kändes fint. Så fint att jag var tvungen att föreviga ögonblicket med mobilen och använda den dåliga Blogger-appen som förstör fina bilder bara för att bevara stunden. Liksom.

Sötkorven.

Sötkorvens ögonfransar är världens längsta. Redan längre än mina och de fortsätter att växa och växa...