Förresten har jag tänkt lite på det där med sova i egen säng vs. sova i mammapappas säng. Det är så många som säger att man måste "läääääära barnen att sova i egen säng" osv osv och att om man inte gör det i tid, nej då kommer det aldrig att gå. Här har det minsann gått hur bra som helst! Elsa har sovit mellan oss i sitt babynest till hon var ungefär fem månader, tror jag det var. Då tog vi bort nestet och lät henne sova mellan oss rakt upp och ned (bildligt talat, inte bokstavligt). Det gjorde hon ända tills hon började sparka och åla och åma sig något förfärligt, då började vi varva med att hon låg i sin egen säng som stod tätt intill min sida med långsidan borttagen och DET gjorde hon tills vi insåg att det var för farligt för henne att göra det eftersom man aldrig visste var hon var när man vaknade. Då sänkte vi sängen och satte upp den sista långsidan spjälor och jag hade världens separationsångest i ungefär två nätter innan det släppte. Så nu somnar hon i våran säng och så lyfter vi över henne i sin säng när vi går och lägger oss - NEMA PROBLEMA! (Och så förtydligar jag eftersom folk älskar att missförstå och haka upp sig på saker på internet att det här är så vi gör i VÅRAN familj och vad som funkar för OSS!) Och så lägger jag till en liten fras om att JAG tror att det blir trygga barn som klarar av att sova själva/blir starka/glada/kärleksfulla av samsovning (OBLIGATORISKT FÖRTYDLIGANDE: De kan alldeles säkert bli trygga trots avsaknad av samsovning). Klart att hon säkert kommer komma över i vår säng när hon får möjlighet att bestämma själv, men då är hon så välkommen så!
Btw så var vi på föräldragrupp på BVC igår. Det var vi och två andra ungar med mammor som var ungefär på pricken lika gamla som Elsa. Ungarna då, inte mammorna. Den ena var två dagar äldre och den andra var född på min födelsedag. I teorin skulle Elsa och det barnet bytt plats på födelsedagarna, men så kan det gå. Yngre i teorin men äldre i praktiken! Mötet skulle handla om egenvård men eftersom barnen var i den ålder de är (7,5 månad) så kom mötet mest att handla om den fasen som de går igenom nu och vad det kan innebära. Separationsfasen. Att inse att man inte är en del av mamma. För en del barn innebär det jättemycket ångest vilket kan visa sig genom mammig-/pappighet, strul med mat och med sömn. Fasen kan vara allt från ett par veckor till några månader (eller för alltid, som vår BVC-sköterska skämtade). Elsa har blivit ganska mammig och pappig (det pirrar i magen när jag ser hur bra Elsa anknutit inte bara till mig, utan även till Martin) och om vi är iväg får jag knappt gå och kissa själv. Ganska tungt. Men hemma på trygg mark klarar hon det bra. Hon har krånglat med maten (vid vissa måltider) ett par dagar men jag trodde att det berodde på tänder, men nu kan jag koppla ihop det med bildandet av en egen identitet. Igår slog det mig när jag matade henne att att inte öppna munnen är ju ett av få sätt som hon kan manifestera sin fria vilja på. Det är klart att man måste få testa hur det är att bestämma över sig själv. Och så sömnen inatt då. Men det har hänt alldeles för få gånger för att kunna dra någon slutsats.
I egen säng.
(Om någon behöver lite tips om "sömnmetoder" så rekommenderar jag Somna utan gråt av Elizabeth Pantley eller att ni läser på om TASS-metoden. Det är egentligen inga "metoder" utan common sense! Har inte läst boken utan bara bläddrat lite i den på internet (eftersom jag insåg att den i princip beskrev vad vi redan gjorde) och har bara läst en artikel om tassning (funkar alltid med en varm hand i några sekunder på Elsa ifall det gnys i sängen) i Vi Föräldrar typ.)
