Resan

Idag för en vecka sedan nådde vi vårat mål - Poljica, en liten by utanför Zadar på Kroatiens västkust (ehh, enda kust?) som min svärfar kommer ifrån. Resa får väl sägas ha gått bra eftersom vi kom levande fram men fyyyy vilken dödsångest jag hade hela vägen. Det var liksom min vanliga dödsångest (som jag får av flyg/långa bilresor/farliga saker, nej, jag är inte äventyrarmaterial) upphöjt till tre. Nu är ju inte jag matematiker som ni kanske märker, men jag menar att inte endast jag omfattades av min dödsångest utan även Elsa och plutthen i magen. Det var inte många minuter under resan som jag släppte ögonen från vägen kan jag säga. Puh! Elsa klarade däremot av resan galant! Helt otroligt! Från att vara den mest bilovane bebisen till att klara en rutt på 220 mil alldeles utan problem! Jag (och de andra) var såå imponerade! På plattan hade vi en säsong av Fåret Shaun som vi trodde skulle räcka hela sommaren, men under resans gång kollade hon på hela säsongen ungefär en och en halv gång. Ooops! I övrigt sov hon enbart de timmarna på dagen som hon brukar sova, dvs mellan typ tolv och två.

Som gravid gick resan också över förväntan, det var göbbarna som ville stanna och kissa hela tiden och jag bad nog inte om det en enda gång. Imponerande, jag vet!

Förra fredagen  (på midsommarafton alltså) åkte vi över broen, igenom Danmark till Gedser där vi tog färjan till Rostock och sedan vidare mot Odelzhausen ett par mil från München, där en av Martins fastrar bor. Igenom hela Tyskland (och vidare) läste jag Göran Rosenbergs bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, vilket säkert spädde på ångesten lite och min (redan ganska stora) skepsis mot Tyskland och Österrike. På lördagen pausade vi hos Martins faster och det var ganska kaosartat. Elsa var supertrött eftersom vi kom fram så sent kvällen innan, och Martins faster hade bestämt att vi skulle käka lunch på någon restaurang med någon väninna till henne, men dessförinnan skulle vi möta vänninan i en skobutik där hon skulle köpa skor åt Elsa(!). Och oss, visade det sig. Mycket märkligt. Elsa var som sagt supertrött och ledsen och det var mitt när hon skulle vila middag egentligen och de bara ryckte undan leksakerna hon hade hittat i butiken för att mäta hennes fötter. Så sjukt opedagogiskt. Hon blev hysterisk. Det slutade iaf med att vi gick därifrån med tre nya par skor till Elsa fastän vi sa att vi inte behövde några, plus varsitt par springskor till oss. Sedan skulle vi på restaurangen, Elsa var fortfarande jättetrött, hungrig och ledsen vilket inte blev bättre på restaurangen. Efter Elsa hade fått i sig lite burkmat fick Martin gå ut med henne storgråtande i vagnen för att försöka få henne att somna. Under tiden kom maten in och vänninan blev skitirriterad för att Martins mat skulle kallna. Jag åt snabbt och sprang sedan ut för att springa hem med en fortfarande storgråtande Elsa. När vi kom hem somnade hon på mig och så sov vi sedan ett par timmar. Fyförihelvete. Det var jättehemskt och måste ha varit det mest traumatiska Elsa varit med om, det kändes fruktansvärt att utsätta henne för det. Aldrig att någon jäkla tant utan någon som helst förståelse för barn ska få bestämma över oss sådär eller få oss att känna oss kassa för att vi sätter vårt barn i främsta rummet. Nejtack. På söndagen åkte vi vidare genom Österrike, Slovenien och till slut Kroatien. Mer om tiden som varit här i ett senare inlägg, samt lite övriga betraktelser på vägen.

Nu har jag lite svårt att slappna av här bara, för jag vill absolut inte åka bil hem, funderar på allvar att ta med mig Elsa och åka tåg hem. Lite väl meckigt kanske?

Förresten Moi, skorpionerna är ingen fara! Det är som med alla andra insekter (förutom äckliga getingar typ) - de är mer rädda för dig än du är för dom. Skorpioner är väldigt skygga varelser. Dessutom är de yttepyttesmå (inte typ sju centimeter som man föreställer sig dem) och deras gift (om man skulle bli stucken) är svagare än en getings. Elsa pratar eller förstår ingen kroatiska, men hennes farfar (och dennes bror och syster) pratar ju det med henne, förhoppningsvis kan hon lära sig en del om ett par år. Vi har också återigen förstått att vi måste gå den där kvällskursen vi snackat så mycket om, vilket lär bli ännu svårare att få till med två barn...

Resfeber!

Harregud, nu åker vi snart och jag har resfeber som bara den! Inte så mycket för själva resan utan mest för att vi ska vara borta så himla länge! Sju veckor! Och vi kan inte åka hem tidigare om vi tröttnar, för min familj kommer och hälsar på den allra sista veckan, nä, vi får tänka om till nästa gång. Äh, jag vet att jag kommer njuta av bara den när jag väl kommer ner! Läsa böcker och tidningar och äta salami och lufttorkad skinka (fryst i tre dygn såklart) och mortadella och ingen god ost (opastöriserad) men massa god fisk och kött och mmmmm... Älskar det landet alltså! OOohohohoho! Japp, peppad. Rutten ser ut som följer på midsommaraftons morgon: Avfärd härifrån 6.00. Färjan Gedser-Rostock 9-11, sedan lång tur genom Tyskland, paus för mellis efter typ tre fyra timmar, sedan vidare till Martins faster i Odelzhausen utanför München. Där sover vi över och sedan spenderar vi lördagen där, sedan åker vi vidare ner till Österrike och in i Slovenien genom hemska Karavanken-tunneln (en mil lång), sedan Kroatien! Förbi Zagreb och ner mot Zadar och in och handla på Interspar innan vi åker "hem" till Poljica! Underbart! Sedan leta efter skorpioner innan vi går och sover! ;)

Semester.

Tack för era fina kommentarer! <3

Vi är så glada! Idag kände jag junior för andra gången. Antingen hickade hen, eller så var det en yttepytte fot som sparkade ut mot magen! Det nästbästa - Martin fick känna! Tror det är ännu mer overkligt för honom denna gången.

Moi frågade om det kändes annorlunda den här gången: JA! På flera plan. För det första var jag betydligt mer illamående den här gången och sååååå trött, kanske tröttare. MEN, det är himla svårt att veta om jag faktiskt var mer illamående och trött eller om det var för att jag inte kunde omfamna det utan hela tiden var tvungen att "spela" glad och pigg morsa för Elsas skull och dessutom skriva uppsats. Gick INTE så bra kan jag hälsa. La mig med Elsa varje kväll. Det var fruktansvärt verkligen och fick mig att genuint känna att jag aldrig mer vill vara gravid med småbarn, ett eventuellt tredje barn blir alltså först när junior är cirka fem. En annan sak som är annorlunda är att tiden har gått så sjuuukt mycket snabbare! Imorgon går jag in i vecka 18! Jag menar - hur gick det till? Förra gången räknade vi varje dag, denna gången kommer vi ibland ihåg att läsa apparna. Och nä, det handlar absolut inte om att vi tar detta fantastiska för givet, det handlar om att vi har en ettåthalvtåring att ta hand om och springa efter, vilket gör att junior får mindre uppmärksamhet i magen. Och jag har inte ett dugg dåligt samvete för det, inte heller för juniors skull utan för att det är så FANTASTISKT skönt att få slippa tänka på det varje sekund och minut och noja ihjäl sig över minsta lilla. SÅ skönt! Självklart är jag inte helt nojfri och visst ska det bli lite läskigt på torsdag när vi ska på RUL, men överlag är jag helt klart mer avslappnad.

Vi åker också till Kroatien den här sommaren, något vi valde bort när vi var gravida med Elsa. Nu ska vi vara där i sju(!) veckor och det ska bli fantastiskt! Vi gick hem i spöregn innan och jag är sååå glad att slippa den nedslående svenska sommaren, jag är så trött på det! och jag är så trött på den här staden! Och trött på Folkets park! Och trött på vår stökiga lägenhet! Och allt är jag trött på och därför ska det bli så himla skönt med ett avbrott! Och sol varje dag. Och aldrig frysa. Och medelhavet. Och grillat. Och yatzy och kortspel och bokläsning och och och... Det ska bli huuuur fint som helst!

Junior på kub-testet. 

Nu kommer snart Martin med maten! Måste rusa!

Gravid, som sagt. Vecka 17 (16+3).

Alltså, hur, HUR kan man bli sugen på spettekaka mitt såhär på kvällskvisten?!

Idag har jag varit och gjort den första glukosbelastningen av två och efter det har jag mått som ett regelrätt rövhål hela dagen. Sockervärdet var toppen, men järnvärdet har sjunkit som en sten på bara en vecka? Varför? Från 132, vilket verkligen är toppen, till 125 som inte är helt kasst men inte lika bra. Barnmorskan tyckte det var skumt och jag likaså, vi har inte ändrat några vanor? Men det känns som att det kanske hänger ihop med den nya huvudvärken som hakat sig fast de senaste dagarna... Ikväll har jag haft en migrän som inte liknar något annat. Måste ringa imorgon och be BM kolla upp mina värden ordentligt innan vi åker.

Jag har skrivit uppsats, jag har slitit som ett djur. Därför har det inte funnits tid till några andra sociala medier än de som finns på min telefon till och från Lund. Har alltså inte läst bloggar och än mindre skrivit några. Men efter mycket tjat och men ;) så ska jag väl försöka ta tag i det här igen. Framförallt för att ha det som en resedagbok nu när vi åker iväg till Kroatien om en(!) vecka, och är borta sju veckor! Men tänk inte på att göra inbrott, grannarna vaktar som hökar! ;)

Just det, det där med graviditeten! Det hänger ju som allt annat ihop med det där lilla faktumet att man inte kan planera något här i livet. Och vi hade inte planerat för något annat än att leva som ofrivilligt barnlösa, det vill säga: Min otroligt snälla bror och hans otroligt snälla fru hade erbjudit sig att betala för nästa IVF-försök som vi hade tänkt ta itu med till hösten. Den här sommaren är vi bjudna till fem bröllop och Elsa har blivit tillräckligt stor för att ha barnvakt så vi tänkte att vi kunde partaja den här sommaren innan vi gav oss in på ett par småbarnsår de luxe till! Hur som helst. Vi höll som allra bäst på att förbereda oss på att ta mod till oss och fråga om de där pengarna... När vi åkte till Växjö för att träffa Martins föräldrar och dessutom träffade vi finfina IVF-bloggvännerna L, D och lill-E! (SÅ KUL!) och jag väntade på mensen. Och väntade. Och väntade. Och jag sa på skämt att det är en lillebror där inne. Och Martin skämtade om att jag var gravid. Men jag drack vin. Och åt rött kött. Och jag nojjade över att mensen skulle komma och jag skulle blöda ner svärpäronens lakan, men... Det kom ingen mens. Så gick dagarna och måndagen den 25 mars (en av mina bästisar fyller år då) så var vi på besök på två olika förskolor som vi funderade på till Elsa, och på vägen till den andra köpte vi (mot all förmodan) ett gravtest. Martin sa: "Du vet vad som kommer hända när vi testat?" och syftade på att mensen skulle komma och jag höll med. Så var vi på den andra förskolan, bestämde oss för den första. Gick hem, jag gick in på den ena toan, Martin på den andra och så testade jag. Helt osentimentalt. Lät testet ligga uppåtvänt och kollade på det hela tiden (har jag aldrig gjort förut) och så började det växa fram en skugga. Jag trodde det var en skugga av en droppe kiss, men så blev det som ett grått streck. Som blev rosa. Som blev... rött?! Mörkrött! Och så ropade jag till Martin: "Du, det ser ut som ett streck här?! Du, jag tror det är positivt?! DU! DET ÄR POSITIVT?!" Och Martin kom springandes, och jag grät och han grät och Elsa undrade vad som stod på? och så skickade jag denna bilden till Kajsa:

Vi har aldrig fått ett starkare test! 

Ja, och så var jag gravid. Och så nojade jag såklart. Över missfall. Över att mitt uteblivna illamående tydde på missfall. Och så gick vi på tidigt VUL och såg en liten hönepöna med tickande hjärta. Otroligt, underbart, fantastiskt! Sedan började jag må dåligt. Dåligt som jag aldrig hade mått förut. Och så blev jag trött, en trötthet som var förlamande. Och så gick vi på KUB-UL och fick se världens sötaste lilla hoppetossa! Fick 1 på 15 000. Och så hoppade Elsa mig på magen, och jag nojade, och så förra veckan fick vi lyssna på världens snabbaste lilla hjärta (157, flicka?). Och så kände jag henom för första gången, och sedan har jag nog inte känt mer, eftersom jag nu liksom då har moderkakan i framvägg. Typiskt. Men nästa vecka ska vi på RUL och det ska bli såååååååå skönt (hoppas jag). 

Men vem. VEM? Hade kunnat tro att detta skulle hända sånt? Det är sådant man hör händer andra men inte oss?! Jodå, Kajsa, hon var säker på att det skulle hända oss hela tiden. men jag bara skrattade och skakade på huvudet med ett "javisst..." Och ni aaaanar inte hur många gånger jag hört att det beror på att vi (jag?) nu slappnat av. Tror dock min avslappning(?) inte har någon större betydelse för Martins fertilitet, hehe. Oh well... 

Två glada päron på bröllop! 

Hoppas ni blir glada för min lilla redogörelse, ni få som ville hänga med. Det känns bra, det känns intimt! Tack! På återseende, då blir det mer om den stundande sjuveckorssemestern! <3)

GRAVID!

Jamen, jag har ju utlovat ett inlägg på temat i diverse sociala medier (främst instagram då) och ja, temat är "Gravid". Temat har under en lång och intensiv period varit "Uppsats" och nu borde det i en veckas tid vara "Dags för opponering" men har man sagt A får man ju säga B som det heter.

Men!

Jag tänker lösenordsskydda, så de som vill hänga med i fortsättningen och veta mer om temat "Gravid" och kanske lite om temat "Examen" får skicka en kommentar med mailadress och info om vem du är (om jag inte redan vet det) så publicerar jag inte din kommentar, men slänger iväg ett mail med lösenord!

Toppen! Då ses vi! <3