Ett par veckor innan Lisen föddes blev jag dunderförkyld. Jag och Elsa hade hängt på öppnis varje dag så det var ju inte så konstigt att jag drog på mig något från de små snorproducenterna till slut. Problemet var bara att jag aldrig blev riktigt frisk. Till slut var jag så ledsen och deppig och slutkörd och visste inte hur jag skulle roa stackars Elsa (eftersom jag var sjuk och tjock och hade halsbränna och alla jävulens påfund som man ska ha i slutet av en graviditet) att vi ringde efter Martins föräldrar. Eller jag skrev typ: "Be dom komma NU." Martin ba: "A, jag ringer dom sen." Jag ba: "Alltså, då är det för sent." Han ba: "Jaha, trodde du menade att de skulle komma imorgon?" Jag ba: "NEJ. SENAST idag." Och så ringde han och så kom dom senare samma kväll. Guld värt. I samma veva fick Elsa otroligt svårt att sova, hon skrek och skrek varje nattning, dag som natt och så vaknade hon dessutom av nattskräck VARJE natt. Hemskt. Och vi undrade hur faaan det här skulle gå? Men det verkar som att det var för att hon fattade att nu var det något stort på G, och vi hade ju läst en bok om att få syskon i vilken farmor kom och var barnvakt så hon fattade nog att det skulle hända, men hon visste ju inte vad och så hände det ju aldrig. Men när vi väl kom hem med Lisen så försvann alla de bekymren helt och hon har sovit som vanligt sedan dess och inte haft nattskräck en endaste gång sedan dess! Så skönt.
Hur som helst, Martins föräldrar var här, de hade kommit på onsdagen den 20:e och skulle åka hem igen på söndagen och när dagarna gick blev jag lite stressad och tänkte att de säkert skulle hinna åka hem innan lillan föddes. När fredagen kom käkade vi tacos som vanligt (ja, som vanligt) och jag hade slängt ihop en pannacotta också för att jag av någon underlig anledning tänkte att "Ska jag föda barn inatt ska jag åtminstone ha käkat gott och ordentligt innan!" Konstigt nog hade jag även gått och kört ett extra varv med BB-väskan, kollat så att rätt kläder låg i, packat lite till. Martins mamma sa att "Kanske att du känner på dig något trots allt?" Njä, sa jag och tänkte att det var väl inte så troligt. Ett par dagar tidigare hade en bit av slemproppen (varsågod för info) släppt men jag hade läst att det kunde dröja veckor innan förlossningen skulle sätta igång ändå. Nu när jag började närma mig due date hade jag väl dessutom så smått börjat bearbeta tanken på att gå över tiden (Elsa kom ju en vecka tidigt). På kvällen släppte dock lite mer slempropp (varsågod för ännu mer info) och jag började väl hoppas lite, men inte för mycket.
Vi gick som vanligt och la oss för sent, men det är ju som bekant ingen mening att försöka sova när man ändå plågas av halsbränna och ond tjock kropp såatte (obs, note to self: minns detta om du blir sugen på bebis och Martin inte vill/är redo) . Men i alla fall vi gick och la oss och jag kände som en molande mensvärk.No more no less. Fäste väl inte jättemycket vikt vid detta utan somnade. Vid tre vaknade jag och hade mensvärk. Som liksom återkom efter typ sju minuter. Och sen sju minuter igen. Enligt värktimern som jag hade plockat fram på mobilen. I efterhand kom jag på att jag hade sovit "oroligt" men i själva v(ä)rket var det nog snarare så att jag hade vaknat till ytligt och regelbundet av värkar. Jag skrev till Kajsa och Lovisa på Whats App att nu, nu kanske det var något på g i alla fall? Och så gick jag upp. Tänkte först att det var dumt att gå upp eftersom all sömn är värdefull,men kände att jag ville gå upp för att känna efter om det verkligen var värkar. Gick och pysslade lite, tvättade ansiktet, tog på mascara. Kände efter och undrade om det verkligen var värkar jag kände. När jag var tvungen att pausa i det jag gjorde för att "ta" värken, då tänkte jag att "Jo, det är nog värkar ändå" så då väckte jag Martin. Blir alldeles pirrig när jag skriver detta för gudihimmelen vad fantastisk hela den här föda barn-upplevelsen är. De sista dagarnas väntan, förvåningen när det äntligen ÄNTLIGEN och helt oväntat sätter igång, processen och själva födandet! För att inte tala om tiden efteråt- så UNDERBART! Hursomhelst, jag gick in till sovrummet och drog Martin i foten. Länge. Mycket. Tills han äntligen vända sig mot mig med en gest av nyvaken: "WTF?! Vad ÄR det?!" och jag ba: "Ja, vad fan tror du?!" Mitt i natten klockan fyra liksom. Kan väl inte vara det att jag bara ville tala om att jag ska gå och kissa eller. Hehe. Han gick upp, var hispig på ett uppspelt, "roligt" sätt tills jag bara: "Skärp dig!" Så skärpte han sig och packade ihop resterande innehåll till BB-väskan medan jag hade jäääävligt ont. Den här gången kändes smärtan helt annorlunda. Så himla liksom stickande och... arg? Så himla mycket mer intensiv på något vis och det sa jag redan från början och jag hade jättesvårt att helt slappna av under värkarna. Så jag gick in i skafferiet (ja, det är stort) och ringde till förlossningen och sa ungefär att "Ja hej, jag tror att min förlossning startat!" och så babblade barnmorskan och jag fick en värk och sa "Vänta,vänta" men hon babblade på och jag svarade så gott jag kunde och till slut sa hon "Men du har inte haft någon värk medan vi har pratat?" Jo, sa jag. "Men du har ju pratat?" Nja, knappt, sa jag. Och då sa hon: "Men då tycker jag att du ska ta två alvedon och ringa tillbaka när det gör ont på riktigt." Och då sa jag att det gör redan ondare än vad det gjorde förra gången! och då sa hon: "Man glömmer så snabbt."
Ridå.
Såatte. Jkjdjnakkdöjdnöföofkjooenfjoneojnwjnowoifonjfojwowoi. Tio minuter senare ringde Martin tillbaka till förlossningen och sa: "Alltså, jag tror verkligen att det är på riktigt?" Så då var vi välkomna in. Under tiden hade Martins föräldrar vaknat av vårat tassande och vi klädde väl i princip på oss allihop och åkte in relativt direkt. Vi hade lyckats gå upp utan att väcka Elsa, som vi kommit överrens om. Jag tyckte att Martins pappa körde för jävla sakta i ett nattsvart Malmö klockan fem på morgonen, lördagen den 23:e november 2013. "Fortare! Fortare!" Gastade (nåväl) jag från baksätet. Med Elsa avstannade värkarna när vi kom in, men den här gången var det som sagt totalt annorlunda. Från entrén på Kvinnokliniken in till rummet - en sträcka på ungefär 30 meter - hade jag fyra(!) värkar. Så att I´ll be damned om det inte var på riktigt! Vi fick komma in på rummet och ganska omgående kom en barnmorska som undersökte mig och jag var öppen 5 centimeter! Tyvärr glömde jag be henne säga åt den där koordinatorn som hade svarat i telefon (och tagit emot oss) att jag minsann VISST var i förlossning! SÅDETSÅ!
- Nu vill jag ha lustgas! Sa jag.
- Det ska du få! Sa barnmorskan, Säg bara till när du vill att vi ska öka dosen för det finns att ta av. När jag några timmar senare bad dem öka dosen så hade de visst redan maxat. Bummer.
Hur som helst, jag bad Martin sätta på musiken och drog i mig den första lustgasen och med den så började det konstiga - ett larm drog igång! Jag frågade Martin om han hörde larmet, men det gjorde han inte, trots att det var så högt. Jag förstod att jag hade fått ljudhallucinationer. Det jobbiga var bara att de här hallucinationerna förföljde mig genom hela förlossningen och de blev bara värre och värre. För varje gång jag inhalerade gick ett nytt larm igång och jag "vaknade" inte upp från tillståndet förrän Martin sa något. Då började min hjärna spöka ännu mer med mig så att för varje gång jag inhalerade gick fler och fler larm igång, min hjärna lurade mig att Martin sa något men jag vaknade inte upp utan det krävdes att barnmorskan sa något för att jag skulle vakna upp. Nästa gång sa först Martin något (fast egentligen var det inte han utan bara hallucinationerna) sedan barnmorskan (men det var inte heller hon) och jag vaknade inte upp och paniken växte att jag inte skulle kunna ta mig ur tillståndet men så skramlade någon med något och så vaknade jag upp. Nästa inhalering gick jag igenom alla dessa steg utan att vakna upp och något nytt krävdes för varje gång. Jag var i limbo. Jag började förstå att jag hade hamnat i helvetet och att förlossningen förmodligen skulle sluta med att jag skulle dö och när jag dog skulle det vara att jag fastnade i detta hemska tillstånd och med tusen larm som larmade och Elsas jävla ko Dragan som spelade sin melodi och att jag aldrig vaknade upp. Läskigt. Varje gång jag vaknade upp var jag så lättad. Yrade något om att djävulen DJ:ade Danzig på min röv?!?! Men jag hade bara lustgasen och kunde inte tänka mig att vara utan den.
På tal om Danzig fick vi komplimanger av vår första barnmorska för vår musik. "Vad skönt med några med bra musiksmak, man brukar aldrig få höra bra musik på förlossningar!" Haha! Den osorterade playlisten kan ni hitta här. Vi tyckte väldigt mycket om henne, hon var i Martins ålder ungefär och var väldigt bra på att låta mig testa olika positioner, stående på knä mot sängen, sittandes på en pilatesboll och så vidare, men vid sju var det ju dags för skiftbyte och då kom en barnmorska av den gamla skolan. Hon började med att säga "Idag är inte min dag!" när hon klantade sig med journalen eller något, varpå jag skrek: "SÄG INTE SÅ!!!" Haha! Från dess befann jag mig i sängen, men jag tror att jag hängde mot sängryggen lite i alla fall. Till slut sa jag att "Vi får nog tänka på den där epiduralen i alla fall!" Och så frågade de om jag ville ha den, jag sa att jag inte visste och så fick jag en värk. Under tiden jag hade en värk hörde jag Martin säga att jag ju egentligen inte ville ha epidural. Vi hade pratat mycket om att han måste föra min talan ifall jag inte kunde själv och som sagt, jag ville ju egentligen inte ha epidural eftersom den gjorde mer skada än nytta förra gången. Då sa barnmorskan att de skulle göra i ordning för en epidural och så skulle vi prata igenom hur vi ville ha det och berätta vad vi beslutat när de kom tillbaka. Sedan pratade vi inte om det, de kom tillbaka, det nämndes inte igen och vi körde på utan epidural. Jag är hur nöjd som helst med det eftersom det var så jag ville ha det från början.
Så småningom ville de ha mig till toaletten och när jag reste mig gick vattnet. Jag minns det som en dimma och att det splashade ner vatten rakt på Martins skor. Men jag trodde att det var min urinblåsa som sprack, haha, och att det var kiss och bajs (jag såg verkligen bajs) men i efterhand har jag fått veta att det var vatten och det kom inte på Martins skor, haha! Jag klarade inte av att ta mig till toaletten utan de fick tömma blåsan på mig. I samma veva fick jag akupunktur och jag kände varken när de satte nålarna eller om de gjorde någon skillnad. Martin trodde att det gjorde skillnad för efter det gick det verkligen snabbt, men det verkar snarare ha berott på att de tömde blåsan. Dessutom har jag läst att man ska få akupunktur ganska tidigt i förlossningsprocessen, men det här var bara någon timme innan hon föddes.
Ptja, sen någon gång där så kom väl krystvärkarna och till skillnad från förra gången så upplevde jag dem verkligen! Det var som någon slags urkraft och ja, det känns väl ungefär som att hela kroppen vänder sig ut och in och liksom kräks ur sig. Haha, jag fick sådana urmodersvrål också, som en brunstig älg ungefär (på riktigt!) som man bara hört om eller sett på enstaka förlossningsprogram med hippies som föder hemma ungefär. Martin skrattar högt när han pratar om det, och jag med! Väldigt roligt. Då har jag för mig att jag frågade om det var krystvärkar och om jag skulle ta i eller vad jag skulle göra? De var lite dåliga på att informera mig om var i förloppet jag befann mig. Hade till exempel ingen aning om att jag hade passerat 10 centimeter. Jag hade hört dem prata om att sätta gelé på tappen? Och jag hörde dem prata om att ge mig bäckenbottenbedövning, tror jag? Har ingen aning om de gjorde dessa saker. Måste kolla journalen. Nope, i såna fall har de glömt skriva in det. Sju minuters krystvärkar hade jag i alla fall och den här gången kändes det verkligen som att jag lyssnade på min kropp. För det första var det ett jävla tjatande och krånglande om mina ben. Jag låg på sidan och de påstod att man inte kan få ut ett barn när man kniper ihop benen. Så de fick bända upp benen, tre pers, haha, och jag håller Martin om nacken och hör hur någon skriker "Akta hans nacke!" Haha, ja halleda... Hetsen. Hur som helst, tillbaka till lyssnandet på kroppen: Jag minns att de sa åt mig att ta i lite till, bara lite till så skulle barnet komma. Men jag ville inte. Nästa värk sa de samma sak, att om jag bara tar i lite till så kommer barnet. Men jag kände precis var hon var och jag visste att om jag skulle ta i lite till så skulle hon komma och så skulle det göra för jävla ont. Jag minns precis hur jag tänkte de här skälvande minutrarna, för de hade ju tagit lustgasen ifrån mig! ;) Nästa värk tog jag i precis så mycket så att hon kom ut med en gång hela hon - schlurp eller plask eller floff eller tjoff eller hur man nu vill beskriva ljudet när ett barn föds! Och det gjorde inte alls så ont som jag hade trott, inte alls så ont som förra gången. Förutom själva förlossningen då, den gjorde typ en miljard gånger ondare än förra gången.
Klockan 08.59 lördagen den 23 november föddes alltså lilla Lisen Hedvig Augusta till tonerna av Just Idag Är Jag Stark med Kenta. 52 centimeter lång och 3400 gram tung prima liten bebis!
Efteråt:
Hon skrek nästan direkt men Martin tyckte det var långa jobbiga sekunder innan. Navelsträngen var kort så hon kom inte så högt upp på mig, men jag kunde i alla fall pussa henne på hennes mörka lockiga hår. De väntade enligt våra önskemål på att naveln skulle sluta pulsera och sedan klippte Martin navelsträngen utan att tveka den här gången.
Sedan var det dags för den sedvanliga kontrollen och eventuella ihoplappningen, men se, det behövdes inte! För jag hade inte spruckit någonting! Tjohej! Man kan ju bli glad för mindre! Visserligen kände jag hur barnmorskan under utdrivningsskedet höll emot med varma handdukar (Tack!) men inte trodde jag att det skulle gå så himla bra! Bara de där vanliga små "skrubbsåren" som de kallar det.
Fasen vad proffessionella de är, barnmorskorna (och undersköterskorna)! De sveper undan blodiga lakan och slänger på en rena kläder och svabbar en ren utan att man ens märker något! Fy tusan vad jag är tacksam mot den här yrkesgruppen, så bra och roliga och man märker ingenting av deras trängda arbetssituation. Efter den här magiska trollerishowen när de trollar bort alla spår av förlossning så lämnade de oss med orden "Njut nu, så kommer vi med brickan om ett tag!" Och så ligger man där, med sitt lilla knytt och bara... tittar. Och Martin sov en stund på golvet (tills undersköterskan tittade in och snabbt placerade honom på en saccosäck och en kudde) och så kom den där magiska fantastiska brickan, belöningen efter en hård förlossning. Åh, om de bara visste hur mycket den där brickan betyder:
Sedan frågade de ungefär hur vi ville göra nu. Sa att visst kan vi få stanna på BB men då får inte Martin sova över, eller så kan vi ju alltid åka till patienthotellet i Lund. Njä, sa vi, vi vill hem! Så fick vi veta att vi måste vänta 6 timmar och sen får vi åka hem. Lisen hade dock lite förhöjd temperatur när hon föddes (38) och sedan sjönk den inte till acceptabla nivåer (<37,5) så vi var tvungna att vänta på en barnläkare som bara konstaterade att hon var pigg och glad och att den förhöjda temperaturen inte spelade någon roll utan att vi kunde åka hem. Skulle bara ha lite extra koll under natten. Så vid sjutiden åkte vi hem. Vilken surrealistisk känsla! Att åka in på morgonen klockan fem - föda barn - och sedan åka hem igen på kvällen! Kändes som en fast food-förlossning!
HEMKOMSTEN:
Vilken skillnad mot förra gången, jag vet inte om det var tack vare att jag inte tog epidural eller om det var tack vare att jag inte sprack men jag kände mig återställd väldigt snabbt. Kunde springa och kissa direkt och återhämtningen hemma gick väldigt fort.
Vi gick som vanligt och la oss för sent, men det är ju som bekant ingen mening att försöka sova när man ändå plågas av halsbränna och ond tjock kropp såatte (obs, note to self: minns detta om du blir sugen på bebis och Martin inte vill/är redo) . Men i alla fall vi gick och la oss och jag kände som en molande mensvärk.No more no less. Fäste väl inte jättemycket vikt vid detta utan somnade. Vid tre vaknade jag och hade mensvärk. Som liksom återkom efter typ sju minuter. Och sen sju minuter igen. Enligt värktimern som jag hade plockat fram på mobilen. I efterhand kom jag på att jag hade sovit "oroligt" men i själva v(ä)rket var det nog snarare så att jag hade vaknat till ytligt och regelbundet av värkar. Jag skrev till Kajsa och Lovisa på Whats App att nu, nu kanske det var något på g i alla fall? Och så gick jag upp. Tänkte först att det var dumt att gå upp eftersom all sömn är värdefull,men kände att jag ville gå upp för att känna efter om det verkligen var värkar. Gick och pysslade lite, tvättade ansiktet, tog på mascara. Kände efter och undrade om det verkligen var värkar jag kände. När jag var tvungen att pausa i det jag gjorde för att "ta" värken, då tänkte jag att "Jo, det är nog värkar ändå" så då väckte jag Martin. Blir alldeles pirrig när jag skriver detta för gudihimmelen vad fantastisk hela den här föda barn-upplevelsen är. De sista dagarnas väntan, förvåningen när det äntligen ÄNTLIGEN och helt oväntat sätter igång, processen och själva födandet! För att inte tala om tiden efteråt- så UNDERBART! Hursomhelst, jag gick in till sovrummet och drog Martin i foten. Länge. Mycket. Tills han äntligen vända sig mot mig med en gest av nyvaken: "WTF?! Vad ÄR det?!" och jag ba: "Ja, vad fan tror du?!" Mitt i natten klockan fyra liksom. Kan väl inte vara det att jag bara ville tala om att jag ska gå och kissa eller. Hehe. Han gick upp, var hispig på ett uppspelt, "roligt" sätt tills jag bara: "Skärp dig!" Så skärpte han sig och packade ihop resterande innehåll till BB-väskan medan jag hade jäääävligt ont. Den här gången kändes smärtan helt annorlunda. Så himla liksom stickande och... arg? Så himla mycket mer intensiv på något vis och det sa jag redan från början och jag hade jättesvårt att helt slappna av under värkarna. Så jag gick in i skafferiet (ja, det är stort) och ringde till förlossningen och sa ungefär att "Ja hej, jag tror att min förlossning startat!" och så babblade barnmorskan och jag fick en värk och sa "Vänta,vänta" men hon babblade på och jag svarade så gott jag kunde och till slut sa hon "Men du har inte haft någon värk medan vi har pratat?" Jo, sa jag. "Men du har ju pratat?" Nja, knappt, sa jag. Och då sa hon: "Men då tycker jag att du ska ta två alvedon och ringa tillbaka när det gör ont på riktigt." Och då sa jag att det gör redan ondare än vad det gjorde förra gången! och då sa hon: "Man glömmer så snabbt."
Ridå.
Såatte. Jkjdjnakkdöjdnöföofkjooenfjoneojnwjnowoifonjfojwowoi. Tio minuter senare ringde Martin tillbaka till förlossningen och sa: "Alltså, jag tror verkligen att det är på riktigt?" Så då var vi välkomna in. Under tiden hade Martins föräldrar vaknat av vårat tassande och vi klädde väl i princip på oss allihop och åkte in relativt direkt. Vi hade lyckats gå upp utan att väcka Elsa, som vi kommit överrens om. Jag tyckte att Martins pappa körde för jävla sakta i ett nattsvart Malmö klockan fem på morgonen, lördagen den 23:e november 2013. "Fortare! Fortare!" Gastade (nåväl) jag från baksätet. Med Elsa avstannade värkarna när vi kom in, men den här gången var det som sagt totalt annorlunda. Från entrén på Kvinnokliniken in till rummet - en sträcka på ungefär 30 meter - hade jag fyra(!) värkar. Så att I´ll be damned om det inte var på riktigt! Vi fick komma in på rummet och ganska omgående kom en barnmorska som undersökte mig och jag var öppen 5 centimeter! Tyvärr glömde jag be henne säga åt den där koordinatorn som hade svarat i telefon (och tagit emot oss) att jag minsann VISST var i förlossning! SÅDETSÅ!
- Nu vill jag ha lustgas! Sa jag.
- Det ska du få! Sa barnmorskan, Säg bara till när du vill att vi ska öka dosen för det finns att ta av. När jag några timmar senare bad dem öka dosen så hade de visst redan maxat. Bummer.
Hur som helst, jag bad Martin sätta på musiken och drog i mig den första lustgasen och med den så började det konstiga - ett larm drog igång! Jag frågade Martin om han hörde larmet, men det gjorde han inte, trots att det var så högt. Jag förstod att jag hade fått ljudhallucinationer. Det jobbiga var bara att de här hallucinationerna förföljde mig genom hela förlossningen och de blev bara värre och värre. För varje gång jag inhalerade gick ett nytt larm igång och jag "vaknade" inte upp från tillståndet förrän Martin sa något. Då började min hjärna spöka ännu mer med mig så att för varje gång jag inhalerade gick fler och fler larm igång, min hjärna lurade mig att Martin sa något men jag vaknade inte upp utan det krävdes att barnmorskan sa något för att jag skulle vakna upp. Nästa gång sa först Martin något (fast egentligen var det inte han utan bara hallucinationerna) sedan barnmorskan (men det var inte heller hon) och jag vaknade inte upp och paniken växte att jag inte skulle kunna ta mig ur tillståndet men så skramlade någon med något och så vaknade jag upp. Nästa inhalering gick jag igenom alla dessa steg utan att vakna upp och något nytt krävdes för varje gång. Jag var i limbo. Jag började förstå att jag hade hamnat i helvetet och att förlossningen förmodligen skulle sluta med att jag skulle dö och när jag dog skulle det vara att jag fastnade i detta hemska tillstånd och med tusen larm som larmade och Elsas jävla ko Dragan som spelade sin melodi och att jag aldrig vaknade upp. Läskigt. Varje gång jag vaknade upp var jag så lättad. Yrade något om att djävulen DJ:ade Danzig på min röv?!?! Men jag hade bara lustgasen och kunde inte tänka mig att vara utan den.
På tal om Danzig fick vi komplimanger av vår första barnmorska för vår musik. "Vad skönt med några med bra musiksmak, man brukar aldrig få höra bra musik på förlossningar!" Haha! Den osorterade playlisten kan ni hitta här. Vi tyckte väldigt mycket om henne, hon var i Martins ålder ungefär och var väldigt bra på att låta mig testa olika positioner, stående på knä mot sängen, sittandes på en pilatesboll och så vidare, men vid sju var det ju dags för skiftbyte och då kom en barnmorska av den gamla skolan. Hon började med att säga "Idag är inte min dag!" när hon klantade sig med journalen eller något, varpå jag skrek: "SÄG INTE SÅ!!!" Haha! Från dess befann jag mig i sängen, men jag tror att jag hängde mot sängryggen lite i alla fall. Till slut sa jag att "Vi får nog tänka på den där epiduralen i alla fall!" Och så frågade de om jag ville ha den, jag sa att jag inte visste och så fick jag en värk. Under tiden jag hade en värk hörde jag Martin säga att jag ju egentligen inte ville ha epidural. Vi hade pratat mycket om att han måste föra min talan ifall jag inte kunde själv och som sagt, jag ville ju egentligen inte ha epidural eftersom den gjorde mer skada än nytta förra gången. Då sa barnmorskan att de skulle göra i ordning för en epidural och så skulle vi prata igenom hur vi ville ha det och berätta vad vi beslutat när de kom tillbaka. Sedan pratade vi inte om det, de kom tillbaka, det nämndes inte igen och vi körde på utan epidural. Jag är hur nöjd som helst med det eftersom det var så jag ville ha det från början.
Så småningom ville de ha mig till toaletten och när jag reste mig gick vattnet. Jag minns det som en dimma och att det splashade ner vatten rakt på Martins skor. Men jag trodde att det var min urinblåsa som sprack, haha, och att det var kiss och bajs (jag såg verkligen bajs) men i efterhand har jag fått veta att det var vatten och det kom inte på Martins skor, haha! Jag klarade inte av att ta mig till toaletten utan de fick tömma blåsan på mig. I samma veva fick jag akupunktur och jag kände varken när de satte nålarna eller om de gjorde någon skillnad. Martin trodde att det gjorde skillnad för efter det gick det verkligen snabbt, men det verkar snarare ha berott på att de tömde blåsan. Dessutom har jag läst att man ska få akupunktur ganska tidigt i förlossningsprocessen, men det här var bara någon timme innan hon föddes.
Ptja, sen någon gång där så kom väl krystvärkarna och till skillnad från förra gången så upplevde jag dem verkligen! Det var som någon slags urkraft och ja, det känns väl ungefär som att hela kroppen vänder sig ut och in och liksom kräks ur sig. Haha, jag fick sådana urmodersvrål också, som en brunstig älg ungefär (på riktigt!) som man bara hört om eller sett på enstaka förlossningsprogram med hippies som föder hemma ungefär. Martin skrattar högt när han pratar om det, och jag med! Väldigt roligt. Då har jag för mig att jag frågade om det var krystvärkar och om jag skulle ta i eller vad jag skulle göra? De var lite dåliga på att informera mig om var i förloppet jag befann mig. Hade till exempel ingen aning om att jag hade passerat 10 centimeter. Jag hade hört dem prata om att sätta gelé på tappen? Och jag hörde dem prata om att ge mig bäckenbottenbedövning, tror jag? Har ingen aning om de gjorde dessa saker. Måste kolla journalen. Nope, i såna fall har de glömt skriva in det. Sju minuters krystvärkar hade jag i alla fall och den här gången kändes det verkligen som att jag lyssnade på min kropp. För det första var det ett jävla tjatande och krånglande om mina ben. Jag låg på sidan och de påstod att man inte kan få ut ett barn när man kniper ihop benen. Så de fick bända upp benen, tre pers, haha, och jag håller Martin om nacken och hör hur någon skriker "Akta hans nacke!" Haha, ja halleda... Hetsen. Hur som helst, tillbaka till lyssnandet på kroppen: Jag minns att de sa åt mig att ta i lite till, bara lite till så skulle barnet komma. Men jag ville inte. Nästa värk sa de samma sak, att om jag bara tar i lite till så kommer barnet. Men jag kände precis var hon var och jag visste att om jag skulle ta i lite till så skulle hon komma och så skulle det göra för jävla ont. Jag minns precis hur jag tänkte de här skälvande minutrarna, för de hade ju tagit lustgasen ifrån mig! ;) Nästa värk tog jag i precis så mycket så att hon kom ut med en gång hela hon - schlurp eller plask eller floff eller tjoff eller hur man nu vill beskriva ljudet när ett barn föds! Och det gjorde inte alls så ont som jag hade trott, inte alls så ont som förra gången. Förutom själva förlossningen då, den gjorde typ en miljard gånger ondare än förra gången.
Klockan 08.59 lördagen den 23 november föddes alltså lilla Lisen Hedvig Augusta till tonerna av Just Idag Är Jag Stark med Kenta. 52 centimeter lång och 3400 gram tung prima liten bebis!
Efteråt:
Hon skrek nästan direkt men Martin tyckte det var långa jobbiga sekunder innan. Navelsträngen var kort så hon kom inte så högt upp på mig, men jag kunde i alla fall pussa henne på hennes mörka lockiga hår. De väntade enligt våra önskemål på att naveln skulle sluta pulsera och sedan klippte Martin navelsträngen utan att tveka den här gången.
Sedan var det dags för den sedvanliga kontrollen och eventuella ihoplappningen, men se, det behövdes inte! För jag hade inte spruckit någonting! Tjohej! Man kan ju bli glad för mindre! Visserligen kände jag hur barnmorskan under utdrivningsskedet höll emot med varma handdukar (Tack!) men inte trodde jag att det skulle gå så himla bra! Bara de där vanliga små "skrubbsåren" som de kallar det.
Fasen vad proffessionella de är, barnmorskorna (och undersköterskorna)! De sveper undan blodiga lakan och slänger på en rena kläder och svabbar en ren utan att man ens märker något! Fy tusan vad jag är tacksam mot den här yrkesgruppen, så bra och roliga och man märker ingenting av deras trängda arbetssituation. Efter den här magiska trollerishowen när de trollar bort alla spår av förlossning så lämnade de oss med orden "Njut nu, så kommer vi med brickan om ett tag!" Och så ligger man där, med sitt lilla knytt och bara... tittar. Och Martin sov en stund på golvet (tills undersköterskan tittade in och snabbt placerade honom på en saccosäck och en kudde) och så kom den där magiska fantastiska brickan, belöningen efter en hård förlossning. Åh, om de bara visste hur mycket den där brickan betyder:
Sedan frågade de ungefär hur vi ville göra nu. Sa att visst kan vi få stanna på BB men då får inte Martin sova över, eller så kan vi ju alltid åka till patienthotellet i Lund. Njä, sa vi, vi vill hem! Så fick vi veta att vi måste vänta 6 timmar och sen får vi åka hem. Lisen hade dock lite förhöjd temperatur när hon föddes (38) och sedan sjönk den inte till acceptabla nivåer (<37,5) så vi var tvungna att vänta på en barnläkare som bara konstaterade att hon var pigg och glad och att den förhöjda temperaturen inte spelade någon roll utan att vi kunde åka hem. Skulle bara ha lite extra koll under natten. Så vid sjutiden åkte vi hem. Vilken surrealistisk känsla! Att åka in på morgonen klockan fem - föda barn - och sedan åka hem igen på kvällen! Kändes som en fast food-förlossning!
HEMKOMSTEN:
Vilken skillnad mot förra gången, jag vet inte om det var tack vare att jag inte tog epidural eller om det var tack vare att jag inte sprack men jag kände mig återställd väldigt snabbt. Kunde springa och kissa direkt och återhämtningen hemma gick väldigt fort.
