Here we go:
Förlossningen:
På morgonen fredagen den 30 december vaknade jag klockan nio och min första tanke var: "Yes! Ännu ett steg närmre, vi kommer att klara oss till den 1 januari!" Tio minuter senare kom den första sammandragningen. Den gjorde inte ont, men varade ett kort tag, helt annorlunda från hur det brukar vara eftersom mina sammandragningar brukar vara i flera minuter och sen gå över. Den här sammandragningen varade bara ett kort tag och dessutom började de komma regelbundet, med ungefär fem till tio minuters mellanrum och de varade i ungefär 40-45 sekunder. Men de gjorde fortfarande inte ont. Så jag somnade om. Vid elva kom Martin in med kaffe, en trevlig liten rutin som vi hade fått de senaste dagarna och jag sa: "Titta vad jag har roat mig med hela morgonen!" och visade glatt upp värktimern på mobilen som båda hade laddat ned. Martin blev lite förvånad men jag sa att de inte gjorde ont, så det var säkert ingenting och så tänkte vi inte mer på det. Varje morgon innan hade jag utvärderat natten, om jag hade sovit tillräckligt gott för att vara redo att föda barn, men just denna morgon tänkte jag inte någon sådan tanke, så jag vet faktiskt inte hur jag sov den natten.
Sedan gick Martin iväg för att träffa Jockes och Annas nya lilla Emmylou och jag googlade "regelbundna smärtfria sammandragningar" och överallt var det enda jag kunde läsa att "Tänk inte på deeeet, du veeeet när det är dags!" och eftersom jag inte visste tänkte jag att det inte var dags. Jag pratade även med mamma som sa att om det inte gör ont, så är det inte dags. "Du vet när det är på riktigt!" Och jag visste inte, så jag slöt mig till att det inte var dags. Så jag började lägga upp planen för dagen, vi hade ju vänt på dygnet de senaste veckorna så vid det här laget var väl klockan ett-två-någonting. Jag skulle hinna med att göra frozen cheescake till efterrätt till nyårsafton och vi skulle hinna storhandla på nätet och sedan skulle jag göra mig i ordning inför kvällens middag på Grand.
Vid halv tre-tre kom Martin hem och som på beställning började sammandragningarna göra lite ont. Men eftersom precis alla sidor jag googlade fram sa att "Du veeeet när det är på gång, du veeeet när det är på riktigt!" och jag fortfarande inte visste så antog jag att det inte var på gång. Så vi satte oss med storhandlingen och började klicka samtidigt som vi klockade värkarna (som jag inte visste var värkar) och det var mellan tre och fem minuter mellan dem. Martin hade ju tidigare i graviditeten bestämt att vi skulle åka in när det var fem minuter mellan värkarna så nu började han bli lite hispig och tyckte att vi åtminstone skulle ringa förlossningen. "Äh!" sa jag och ringde Barnmorska Direkt istället. Nu var klockan 15.51 (står i samtalsloggen i min mobil). Jag förklarade att jag hade sammandragningar som inte gjorde så ont med typ fem minuters mellanrum som varade i ungefär 40-45 sekunder och barnmorskan i andra änden sa att "Jaha, men det låter ju som att det är på gång! Nästa gång ringer du förlossningen, lycka till!" Jag blev lite förvånad eftersom man ju veeeeeet när det är på gång så jag trodde fortfarande inte riktigt att det var något på gång. Efter typ en timme tyckte Martin att det var hög tid att ringa förlossningen så då gjorde jag det. Nu var klockan 16.24 och barnmorskan jag pratade med sa att värkarna var lite korta och att om det hade tilltagit om två timmar skulle vi bara komma in, men om det fortfarande var likadant skulle vi ringa först. Nu insåg jag att det antagligen VAR PÅ GÅNG plus att jag fick värkar under samtalet så Martin fick ta över samtalet för jag förstod inte riktigt vad hon sa (ATT DET VAR PÅ GÅNG alltså). Vad jag förstod var i alla fall att jag skulle passa på att äta och dricka och eftersom vi hade planerat att äta ute på kvällen så fick vi käka ett par Billys Pan Pizza som Martin mirakulöst köpt dagen innan när jag hade sagt att nu började jag få lite panik över att vi inte hade köpt allt så jag skickade ut Martin att köpa Pizza, julmust och choklad. Det känns lite sjukt och som att jag undermedvetet visste att det var på gång.
En sista stressad magbild hann vi med innan vi åkte in. Vecka 40 (39+0) enligt oss och några appar om vad som hände i magen den här veckan hade vi inte hunnit läsa.
Nu förstod jag i alla fall att det var hög tid att packa färdigt BB-väskan så mellan värkarna försökte jag hjälpa Martin att samla ihop det sista som skulle med. Jag kom även på att jag "var tvungen" att platta håret så det gjorde jag också mellan värkarna. Mina kompisar tycker i efterhand att jag var lite... dumihuvet? som prioriterade det under värkarbetet, men det är verkligen A och O för mig om jag vet att jag inte hinner fixa håret, jag har ju flygit lockigt hår och det är inte vackert när det är nyduschat om jag inte fixar det med proodukter så lockarna blir definierade. Jag ser ut som vilken hårdrockare/proggartist från 70-talet som helst. Eeh, ja, i alla fall, så jag plattade håret så gott det gick (men jag sminkade mig inte i alla fall) och efter två timmar tyckte jag att det kändes ungefär likadant, värkarna kom med mellan tre och fem minuters mellanrum och Martin blev lite orolig när det var tre minuter emellan, då SKA man ju egentligen åka in. Men en gång var det åtta minuters paus så jag tyckte att det nog inte var så farligt. Martin ville åka in men jag ville absolut inte åka in för tidigt så när han tjatade blev jag sur och sa att han fick ringa själv om det nu var så himla viktigt (ungefär). Han ringde dit klockan 18.07 och de sa att de tyckte att värkarna fortfarande varade för kort tid (45-50 sekunder) men att de inte hade så mycket att göra så vi var välkomna in om vi ville. Jag ville absolut inte så vi stannade hemma. Och vad vi gjorde under denna tiden mindes jag inte så nu fick jag fråga Martin. Tydligen så fick vi för oss att vi skulle kolla på Louis CK, men jag kunde inte koncentrera mig så jag ville gå och vila för jag hade läst att om det var "riktiga värkar" så skulle man inte kunna sova igenom dom (nej, hade tydligen inte släppt detta huruvida det var på gång eller ej än). Kan ju säga att jag inte kunde sova igenom dom.
Vid halv åtta sa jag åt Martin att "Nu åker vi in!" och 19.36 ringde han förlossningen och meddelade att vi var på väg. 19.44 ringde han taxin. Trot eller ej, men jag trodde fortfarande att det var falskt alarm och ursäktade mig så hemskt mycket när vi kom in och dessutom hade jag inte fått någon värk på en kvart men att det "I alla fall kunde vara bra med en kontroll". Barnmorskan som mötte oss sa att (believe it or not) "Det är heeeeelt NORMALT att värkarna avtar lite precis när man kommer in!" Vi fick ett rum och nattens första barnmorsketeam. Hon undersökte mig och tyckte väl vi var lite knäppa som gissade hur mycket jag var öppen. Jag gissade på en centimeter och att vi skulle få åka hem igen och Martin gissade på fyra. Han hade rätt. Jag var fyra centimeter öppen och vi fick stanna. Jag blev väldigt förvånad och sjukt nöjd och stolt över mig själv! Hade ju inte haft en aning om att det var latensfasen som jag gick igenom där hemma. och fyra centimeter och det gjorde knappt ont, snacka om att man blev kaxig! Jag fick byta om och sen hängde vi på rummet.
Snart föräldrar!
All underhållning vi hade med oss var internetbaserad och det var en bummer eftersom det inte fanns något trådlöst internet där och täckningen inne på sjukhuset var i princip obefintlig så våra planer om att fördriva tiden med att titta på gulliga kattunge-klipp på youtube gick om intet. Vi hade inte heller med oss: bok, tidningar, kortlek eller annan analog underhållning och datorn var värdelös eftersom jag hade sagt nej till att ta med den bärbara hårddisken där alla serier ligger eftersom jag tänkte att vi kunde kolla på Svtplay. Men icke. Så vi fick roa oss själva. Som tur är fanns det tillräckligt med internet för att lyssna på Spotify så vi lyssnade (faktiskt) på min Föda Barn-lista som jag hade gjort på Spotify. Ingen valmusik på den inte och det kan jag säga att avslappningsmusik behövde jag inte. Däremot bidrog listan till att vi kunde sjunga med, dansa, skratta och ha roligt. Profylaxandningen skötte sig självt under värkarna ändå. (Numera sjukt nöjd över att inte ha betalat 2000-vad-det-nu-kostade för den kursen, det räckte ju med att titta på en DVD en gång så kunde vi det.) Här är länken till den: Föda barn jag är sjukt nöjd med den om jag får säga det själv. Det finns liksom en liten historia i kronologisk ordning i den om man noga tittar efter! Jag vet inte hur många gånger vi lyssnade på den och jag bröt ihop lite (av skratt) varje gång Salt'n'pepa - Push it gick på. (Jag har även filmat när Martin dansar till den här låten som jag ska lägga upp när vi lagt in den på datorn, det är en HIT I tell you!) På samma vis gav många av de andra låtarna mig styrka och pepp även om jag tyckte det kändes pinsamt (vet inte varför egentligen) att lyssna på punk, hc och Slayer när barnmorskan kom in i rummet. Fast med på listan fanns ju även medelåldersvänlig musik som exempelvis Kim Larsen och Gasoline, jo jo!
Förväntansfull blivande pappa. Ännu pigg.
Nöjd och glad!
Vid elva-tolvtiden fick jag lustgas och barnmorskan undersökte mig. Till min förvåning och besvikelse hade jag nu bara öppnat mig en centimeter till. Vi hade ju räknat med en centimeter i timmen som är "standard". Barnmorskan tyckte att det nu var dags för mig och vilade och rekommenderade att jag la mig på vänstersidan för det var också ett bra sätt för barnet att komma ner genom bäckenet. Det var väldigt skönt med lustgasen även om jag inte tyckte att den hade så mycket effekt mot värkarna (tog ett tag att lära sig hantera den och inhalera i tid) så gav den ett skönt rus efter värkarna som gjorde att jag (i början) skrattade hysteriskt efter varje värk. Hur kul som helst. Vid ettiden undersöktes jag igen och jag var nu öppen en centimeter till, alltså sex centimeter, och barnmorskan tyckte att det var dags att hjälpa förlossningen på traven med hjälp av tyngdkraften så hon körde upp mig igen.
Klicka på bilderna för att få se dem större.
Jag: "Jag tror hon föds sju."
Martin: "Jag tror hon föds sex."
Jag: "Hon föds nollsjunollsex
Martin: "Ja, 666!" (6h 66min alltså, Martin är ju Metal alltså)
Detta är faktiskt helt sant!
Nåväl, eftersom jag inte hade öppnat mig något mer bestämde de sig för att ta hål på hinnorna. Jäklar vilken sjuk känsla! Som om ett stort tryck släppte. Och sen tog det fart.
Vid fem var jag öppen sju centimeter och de frågade om jag ville ha epidural. Eftersom jag har hört av alla att det är guds gåva till kvinnorna och att man liksom kan ta en paus och vila lite, dricka kaffe, tjöta - whatever så tänkte jag att "Tja, varför inte" även fast jag egentligen var förvånad över att de frågade för det kändes faktiskt som att jag inte behövde den men jag tänkte att det var dumt att tacka nej. Narkosläkaren kom ungefär direkt och han var en frisk fläkt i sammanhanget, vi hade fått en ganska tråkig barnmorska och jag och Martin är rätt tjötiga och skämtiga av oss och den här narkosläkaren var lite yngre och lite rolig. Men - epidural = största bluffen någonsin! När han hade lagt den vid 05.50 (ilade för övrigt som tandont fast i ryggnerverna, annars kändes det inget) och jag inte märkte någon skillnad ökade han på dosen. Jag blev sjukt besviken och berättade för honom att jag trodde han skulle komma in som någonslags gud och rädda mig från smärtorna. Han replikerade "Vi får se vad du säger när jag kommer tillbaka om tjugo minuter!" Jag konstaterade krasst att jag säkert typiskt nog var en av tusen som epidural inte fungerar på. I efterhand har jag förstått att jag nog fick den för sent för vid det här laget var jag öppen åtta-nio centimeter och strax därefter helt öppen. (Det här får jag och Martin inte riktigt ihop för det gick så jädrans snabbt på slutet och det går inte ihop med vad vi fick lära oss på föräldrakursen: Att man öppnar sig en centimeter i timmen och när man är helt öppen så är det en paus på en timme innan utdrivningsskedet börjar för att man ska hinna ta igen sig. Så var det alltså inte för mig. Tror vi. Annars får vi revidera när vi har genomgång med barnmorskan på återbesöket.) När narkosläkaren kom tillbaka konstaterade vi att den fortfarande inte hjälpte, han tyckte det var märkligt och så gick han igen 06.35. Helt plötsligt (Vid tio i sju enligt Martin, fast han tror att det kan ha varit senare eftersom jag bara hade fyra krystvärkar innan hon var ute) sa barnmorskorna åt mig att lägga undan lustgasen och vid nästa värk trycka på allt vad jag kunde. "Bara gör vad kroppen säger åt dig att göra." Jag blev väldigt förvånad här eftersom man under hela graviditeten har fått lära sig att man ska SLAPPNA AV, men det är ingen som har lärt en hur man TRYCKER PÅ och TAR I. Dessutom fattade jag inte att det var dags redan. Jag hade ju inte haft någon utlovad vilopaus. Så jag försökte ta i, men de var inte nöjda. Jag visste inte hur och de sa att jag skulle göra som när man är riktigt hård i magen och jag kan säga att så hård i magen har jag fasen aldrig varit att jag behövt ta i på det viset! Trots att jag skrivit i mitt förlossningsbrev att jag absolut inte ville föda i gynställning på grund av min svanskota låg jag nu där på rygg och de gastade åt mig att hålla om låren och trycka på. Det var skitsvårt för jag fick inget bra grepp om låren (fortfarande en stor mage i vägen - rememeber?) men de fällde upp en sån grej som man ska ha benen i egentligen som jag kunde trycka mot med foten. Mitt i allt det här var det skiftbyte igen för klockan var sju och min barnmorska sa att "Det här är -------- som ska ta emot barnet, men jag stannar här och se vad det är för en som kommer!" Så både min barnmorska och undersköterska stannade när de egentligen hade slutat och då fattade jag att det inte skulle dröja länge till. Fyra pers förutom Martin och mig i rummet alltså och jag tryckte på för glatta livet och (förlåt ni som inte fött än, nu blir det inte vackert) helvetes jävlar vad ont det gjorde första gången huvudet gick ner mot... utgången. Det brann till (vilket ju fick sin förklaring sen när jag fick veta att jag sprack på insidan). Och jäklar vad jag skrek! Jag är ju VERKLIGEN ingen skrikare och får ändå säga efter att ha blivit tatuerad i nio och en halv timme på revbenen att jag är jädrans smärttålig men helvete vad jag skrek. Jag försökte dock rikta skriket nedåt som man ska och behålla luften i lungorna och ha den som hjälp att trycka nedåt men det var svårt alltså! Och jag är sådan som verkligen HATAR när folk säger att de inte kan. Jag tycker att det är det värsta som finns - man kan visst! Alla kan om de bara vill, man får inte säga att man inte kan! Det har jag alltid sagt. Och jag har sett alla de där förlossningsprogrammen där folk skriker att de inte kan och blivit irriterad och tänkt att det är så jäkla kontraproduktivt och där ligger jag och hör helt plötsligt mig själv skrika: "JAG KAN INTE!" Haha, sedan ursäktade jag mig för att jag skrek men de sa bara att de var vana. Sedan kände jag ju hur huvudet var på väg ut och fattade att det skulle göra jävligt ont så jag slutade trycka på, haha! Martin sa att det såg ut som ett litet ägg som kikade ut bara. Nästa gång tog jag dock i så huvudet kom ut och sedan lite till så att resten av kroppen kom! Så sjukt hur man känner det! Ett varv med navelsträngen runt halsen (men jag har läst så mycket om hur vanligt det är, så jag blev aldrig orolig). Och upp på bröstet kom hon! Världens vackraste lilla varelse som jag bara fick se toppen på! Alldeles blålila med mörkt hår i vågor. 07.06! På självaste Nyårsafton 2011. Blev förvånad över att de inte fick henne att skrika innan de lade henne på bröstet, men tydligen hade hon gett ifrån sig ett litet pip precis när hon kom ut, och väl på bröstet gråtgnydde hon lite men inte så värst. Världens finaste lilla och Martin fick klippa navelsträngen.
Vänligen bortse från den hemska dubbelhakan, som lillbruden dessutom har ärvt! Hehe!
Sedan sa de något om att de samlade upp stamceller för det hade vi gått med på, men det hade vi inte alls även fast vi hade gått med på det om de hade frågat blev jag förvånad över att vi inte alls hade blivit tillfrågade först. Men där och då kunde jag inte bry mig mindre. Det tog alltså fyra krysttillfällen och tio minuter en kvart för Elsa att komma ut, har förstått att detta är snabbt då kompisar och svägerska sagt att det tagit mellan 20-60 minuter för dem. And here goes: Stackars jävlar säger jag bara för fyförihelvete vad ont det gjorde! Jag sa direkt efter att de 15 minutrarna i sig kunde göra att jag inte ville ha fler barn. Hela förlossningen var en JÄTTEBRA och SUPERFANTASTISK upplevelse men jag tänker inte hymla med att jag sa så. Och menade det. Det var riktigt, riktigt vidrigt. Alla sa att jag skulle glömma och jag sa "Aldrig!" och menade det. Och jag har inte heller glömt men jag tycker att det lätt var värt det. Och nu när jag vet hur fantastiskt livet som förälder är kan jag säga att jag visst hade gjort det igen. Åtminstone en gång, om jag får chansen.
Förlossningen tog elva timmar inne på förlossningen och 22 timmar allt som allt.
Sedan var det dags att bli sydd och den nya barnmorskan, en tjej i trettioårsåldern kanske, sa åt mig att passa på med lustgasen och det gjorde jag! den var inställd på det starkaste och nu när jag inte hade så ont längre fick jag återigen såna där skrattanfall så hon var tvungen att sluta upp med att sy och skratta hon också. Jag behövde inte alls lustgasen egentligen, herregud, jag hade ju fått lokalbedövning (samma som innan äggplock antar jag) innan men jag passade på och sa att "Man ska komma ihåg att det här är inte bara den första fyllan jag fått på nio månader - utan även den sista på MINST sex månader!" och så drog jag en jäkla massa dåliga skämt, varav ett jag upprepade flera gånger för jag ville att Martin skulle höra hur rolig jag var och det var verkligen INTE roligt och ingen skrattade och nu känns det bara sådär pinsamt som när man gjort bort sig när man varit full, haha! Nåväl. Lustgas var för övrigt riktigt, riktigt bra och gjorde så att jag drog en massa fyllehistorier och minnen och känslor för Martin under förlossningen. Han provade också men vågade aldrig ta tillräckligt mycket för att få effekt. En gång tog han så han fick den känslan han brukar ha precis när man är ute och känner att man blivit lite för full och vill gå hem. Nåväl, det om det. Lustgas - jatack, epidural - nejtack. Under tiden vägdes och mättes Elsa medan Martin tittade på och sedan satt han med henne bredvid mig medan jag blev ihoplappad inuti(!), sprack alltså ingenting utanpå - yey! Varsågod för den informationen.
Därefter blev vi snabbt lämnade ensamma och efter en stund kom de in med den efterlängtade brickan!
Mycket naket och mycket dubbelhaka blir det. Martin verkar inte ha tänkt på att bilderna skulle kunna visas upp...
Jag var såklart jättehungrig efter att inte ha ätit på minst tolv timmar och efter det där "maratonloppet" som de jämför att föda barn med så jag slängde i mig mackorna som en hyena (Martins liknelse). Därefter däckade Martin tills de kom in och sa att det fanns ett rum kvar på familje-BB (där man har ett eget rum och pappan får lov att stanna) och att vi var två par som tävlade om det och att om jag bara kissade så var rummet vårt. Jag satte i mig kaffet och flera glas juice och kissade på direkten - yes! Rummet var vårt! Så efter att ha fått ett gulligt diplom så haltade vi (jag i alla fall) dit med lillgumman i en balja på hjul.
BB-vistelsen:
Trött men lycklig nybliven pappa ringer första samtalen.
På BB fick Martin äntligen lov att sova men jag tror inte jag sov förrän efter att jag hade varit vaken i typ 33 timmar. Det kostade 250 kronor för Martin per dygn att sova över och då ingick ingenting förutom frukost. (Med frallor med skylt som det stod "EN fralla per person!) Helt galet med tanke på att jag hade ett rum helt själv med två sängar och så skulle Martin betala så mycket för i princip ingenting. Teven kostade 50 kronor per dygn och internet fick man också köpa till om man ville ha. Suck. Dessutom förstår jag inte hur de kan med att servera "maten" som de gjorde. Man får ju näringsbrist av den och efter att ha fött barn vill man inte äta burkpotatis, något onämnbart och de sämsta frysgrönsakerna som går att hitta. Huu. Jag brukar inte vara kräsen men jag kunde inte äta det. På nyårsafton serverades en "nyårsbricka" och det enda jag kunde känna igen var en rulle gravad lax samt en (kant)bit brie som jag glatt satte i mig eftersom jag inte hade ätit det på nio månader! Martin hade någon Billys-pizza kvar. Den andra dagen köpte vi loads of skräpmat - det är ju sånt man vill ha (massor av snabba kalorier) efter att man sprungit ett maratonlopp!
Här sitter jag och läser instruktionsboken.
För övrigt var personalen jättebra men jag förstår verkligen hur jobbigt det måste vara för de som inte vill eller kan amma av någon anledning för jäklariminlåda - mer opedagogisk personal får man nog leta efter och man kände sig rätt sugig när de tillrättavisade en innan man hade fått kläm på det hela. Som tur är fick vi cred för amningen två gånger innan vi gick hem så vi kunde gå hem med gott samvete. Dessutom hade Elsa bara gått ner 50 gram när vi skulle gå hem och det betydde att hon fått tillräckligt med mat. De får gå ner 10% av sin födelsevikt. Som sagt, i övrigt var personalen jättebra och Martin frågade varenda en liten "dum" fråga som vi kunde komma på, man får ju passa på medan chansen finns! Vi stannade i två dygn och det var en stor känsla när Martin gick hem och hämtade barnvagnen.
Världens vackraste lilla varelse alldeles ny i världen.
Innan vi gick hem passade vi dock på att gå en våning upp till RMC och visa upp deras arbetsresultat. Det kändes både lite dumt och läskigt att gå dit med en bebis när man vet att det sitter en massa ledsna par i väntrummet, men vi tänkte att de förhoppningsvis kunde se det positiva i att det kom upp ett nyförlöst par med en pytteliten bebis. Att det kan gå bra till slut! Tjejen i receptionen visade in oss till alla barnmorskorna (sjuksköterskorna?) och någon läkare och de blev så glada och tyckte hon var såå fin! Martin började gråta när han skulle säga TACK och överräcka chokladen (Merci, hehe) och kortet som vi köpt, så då började jag och alla sjuksköterskorna också gråta! Så fint! I kortet stod det:
Till all personal på RMC i Malmö: TACK för all hjälp med tillverkningen av vår dotter! Den 16 april 2011 fick vi tillbaka ett femcelligt embryo som den 31 december 2011 föddes som ELSA - 50 centimeter lång och 2850 gram! Oändligt stolta och tacksamma föräldrar är Linnea och Martin.
Efteråt pratade jag och Martin om den STORA tacksamheten som inte går att sätta ord på.
Väntar på att pappa ska hämta vagnen.
Sedan lämnade vi BB och gick hem.
Snipp snapp snut, så var sagan slut.
Eftersom det är den 6 januari idag, dagen som vi väntat på, dagen som Elsa egentligen skulle födas på, bjuder jag på en sista magbild (osminkad och jävlig med dubbelhakan på parad):
Vecka 41 (40+0)
Och här är mobilbilden som jag fått Pulitzerpriset(?) i söthet av från Martin, den är ju fööör söt för att inte visas upp för hela världen:
GOD MORGON!
