Varför var det ingen som sa åt en att njuta?

Varför var det ingen som sa åt en att njuta när man var liten?

Då och då slängs jag tillbaka till barndomen. Det kan vara en doft eller ett ljud eller en flyktig tanke och idag var det doften av fisk. Jag lagade torsk (förlåt, men den var godkänd att äta enligt förpackningen) till middag och doften slängde mig tillbaka till när jag var liten och mamma lagade fisk. Jag är ju uppväxt (uppvuxen, vad säger man egentligen på min dialekt?) i en liiiten by på västkusten och i den byn fanns ju såklart en fiskare som fiskade den fisk vi åt. Jag åt aldrig fryst fisk i min barndom. Jag åt alltid färsk fisk när jag var barn. Laxöring, torsk, spätta, makrill - you name it! Jag tror inte jag har ätit färsk fisk nästan någon gång i mitt vuxna liv. Bara fryst, förpackad i fyrkanter. Nu senast under graviditeten säkert extra mycket norsk lax som kommer göra mina barn barnlösa. Men när jag stod där och lagade mat var jag 20 år tillbaka i tiden och det var sommar och jag var liten och mamma lagade alltid världens godaste mat (det gör hon fortfarande, men jag får ju tyvärr så sällan njuta av den) och jag hade det så jävla bra. Men det var ingen som sa åt mig att njuta, att suga in allting och att det aldrig kommer igen. Jag kommer inte kunna ge mina barn den uppväxten, i ett hus vid havet, mamma och pappa jobbade hemma, långa somrar i horisontalläge i vattnet och när fiskarna kom in med båten fångade vi småfisken som dom släppte ut igen. Jagade plattfisk och fångade krabbor och hade manetkrig och de allra bästa dagarna var när det nästan stormade och regnade och inga badjävlar var på stranden utan bara jag och mina kompisar i vågorna. Grågröna vågor med en brännmanet i toppen. Kvällspromenader med hunden bland åkrarna i kvällssolen. Leka kurragömma med hunden i kornet, veten och råget. Cykla rally i livsfarliga backar i tallskogen och doften av varmt och fuktigt barr. Ååh, jag kan hålla på hur länge som helst. Och jag kan bli både jätteledsen och jätteglad på samma gång. Ledsen över att jag aldrig kommer att få uppleva det där igen och glad över att jag har så fina minnen.

Jag hade så gärna velat att någon skulle säga åt mig där och då att njuta extra mycket för det är fasen ingen vanlig barndom. Martin tycker inte att man får säga så till barn och att tjusningen med att vara barn är att inte veta att man ska bli vuxen. Jag antar att han har rätt.