Vemod.

Jag tycker alltid att det känns sådär lite vemodigt i mellandagarna. Inget blir egentligen gjort och det finns heller inget vettigt att göra. Ute är det grått och trist och inne likaså. Mellandagarna hade man lika gärna kunnat jobba tycker jag. Fast nu hade jag ju inte kunnat jobba ändå så det kvittar lika. Vi sover till elva om dagarna, ett nödvändigt ont(?) eftersom jag har sover så dåligt om natten och sover länge på ren utmattning. Vill gärna vara utvilad när det är dags att föda barn. Ingen uppsats blir skriven eftersom vi inte får någon handledning och då är det svårt, för att inte säga omöjligt. I tankarna har jag redan lagt den åt sidan och efter att ha kommit på att jag ska vara hemma i ett helt år utan någon intellektuell stimulans finner jag det lockande att låta den vara min intellektuella stimulans lite då och då och då blir det ju ännu svårare att motivera sig. Så idag tog jag ett två timmar långt bad istället för att göra något vettigt. Det var också nödvändigt för igår kväll och inatt hade jag så ont i fogarna att jag inte kunde röra mig. Vid läggdags utspelades denna konversationen:

Martin (från köket, med mycket allvarlig och oroad röst): Ääääääälskliiiiiiing... Koooooom....
Jag (från bortersta toaletten): Vad är det?
Martin: Koooooom...
Jag: Är du säker på att det är så viktigt att jag måste komma?
Martin: Jaa, det har hänt något...
Jag haltar långsamt bort mot köket och ser Martin stå och plocka upp Orkidéblommorna som trillat av. Följande ordväxling minns jag knappt men det var något i stil med:
Linnea: MENARDUALLVAR?! MENARDUATTJAGHARGÅTTHITFASTÄNJAGHARSÅONTFÖRATTDUSKASÄGATTORKIDÉBLOMMORNATRILLATAV?! JAGSAJUFÖRFANDETTILLDIGIGÅRMENDULYSSNADEUPPENBARLIGENINTE?! OCHVARDETSÅJÄVLAVIKTIGT?!
Ja, ungefär så. Man blir helt enkelt inte sitt allra trevligaste och tindrande jag när man har så ont att man knappt kan gå. Efter det har det snällt servats med varma vetekuddar och idag har jag fått kaffe och tidning på sängen och det har varit ett fasligt tjatande om att jag bara borde ligga i soffan och kolla på Top Model (jepp, man får kolla på skräpkultur om man håller på med kultur - mitt eviga försvar).

Vad är grejen med de här slokörade hyacinterna liksom?

Allt ser bara sådär mellandagsdeppigt ut och det är ingen som orkar diska...

Och så ligger det en trött gammal pizzakartong och skräpar sen några dagar...

Men imorgon blir det nya tag! Då ska jag göra mig i ordning för första gången på en vecka (nu är jag bara ett stort urtvättat krull) och vi ska ta en taxi (vad kan det vara, 500 meter? Men inte en chans att jag går med foglossning och raketer vinandes omkring mig) till Grand och fira Erika i goda vänners lag!