Resan

Idag för en vecka sedan nådde vi vårat mål - Poljica, en liten by utanför Zadar på Kroatiens västkust (ehh, enda kust?) som min svärfar kommer ifrån. Resa får väl sägas ha gått bra eftersom vi kom levande fram men fyyyy vilken dödsångest jag hade hela vägen. Det var liksom min vanliga dödsångest (som jag får av flyg/långa bilresor/farliga saker, nej, jag är inte äventyrarmaterial) upphöjt till tre. Nu är ju inte jag matematiker som ni kanske märker, men jag menar att inte endast jag omfattades av min dödsångest utan även Elsa och plutthen i magen. Det var inte många minuter under resan som jag släppte ögonen från vägen kan jag säga. Puh! Elsa klarade däremot av resan galant! Helt otroligt! Från att vara den mest bilovane bebisen till att klara en rutt på 220 mil alldeles utan problem! Jag (och de andra) var såå imponerade! På plattan hade vi en säsong av Fåret Shaun som vi trodde skulle räcka hela sommaren, men under resans gång kollade hon på hela säsongen ungefär en och en halv gång. Ooops! I övrigt sov hon enbart de timmarna på dagen som hon brukar sova, dvs mellan typ tolv och två.

Som gravid gick resan också över förväntan, det var göbbarna som ville stanna och kissa hela tiden och jag bad nog inte om det en enda gång. Imponerande, jag vet!

Förra fredagen  (på midsommarafton alltså) åkte vi över broen, igenom Danmark till Gedser där vi tog färjan till Rostock och sedan vidare mot Odelzhausen ett par mil från München, där en av Martins fastrar bor. Igenom hela Tyskland (och vidare) läste jag Göran Rosenbergs bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, vilket säkert spädde på ångesten lite och min (redan ganska stora) skepsis mot Tyskland och Österrike. På lördagen pausade vi hos Martins faster och det var ganska kaosartat. Elsa var supertrött eftersom vi kom fram så sent kvällen innan, och Martins faster hade bestämt att vi skulle käka lunch på någon restaurang med någon väninna till henne, men dessförinnan skulle vi möta vänninan i en skobutik där hon skulle köpa skor åt Elsa(!). Och oss, visade det sig. Mycket märkligt. Elsa var som sagt supertrött och ledsen och det var mitt när hon skulle vila middag egentligen och de bara ryckte undan leksakerna hon hade hittat i butiken för att mäta hennes fötter. Så sjukt opedagogiskt. Hon blev hysterisk. Det slutade iaf med att vi gick därifrån med tre nya par skor till Elsa fastän vi sa att vi inte behövde några, plus varsitt par springskor till oss. Sedan skulle vi på restaurangen, Elsa var fortfarande jättetrött, hungrig och ledsen vilket inte blev bättre på restaurangen. Efter Elsa hade fått i sig lite burkmat fick Martin gå ut med henne storgråtande i vagnen för att försöka få henne att somna. Under tiden kom maten in och vänninan blev skitirriterad för att Martins mat skulle kallna. Jag åt snabbt och sprang sedan ut för att springa hem med en fortfarande storgråtande Elsa. När vi kom hem somnade hon på mig och så sov vi sedan ett par timmar. Fyförihelvete. Det var jättehemskt och måste ha varit det mest traumatiska Elsa varit med om, det kändes fruktansvärt att utsätta henne för det. Aldrig att någon jäkla tant utan någon som helst förståelse för barn ska få bestämma över oss sådär eller få oss att känna oss kassa för att vi sätter vårt barn i främsta rummet. Nejtack. På söndagen åkte vi vidare genom Österrike, Slovenien och till slut Kroatien. Mer om tiden som varit här i ett senare inlägg, samt lite övriga betraktelser på vägen.

Nu har jag lite svårt att slappna av här bara, för jag vill absolut inte åka bil hem, funderar på allvar att ta med mig Elsa och åka tåg hem. Lite väl meckigt kanske?

Förresten Moi, skorpionerna är ingen fara! Det är som med alla andra insekter (förutom äckliga getingar typ) - de är mer rädda för dig än du är för dom. Skorpioner är väldigt skygga varelser. Dessutom är de yttepyttesmå (inte typ sju centimeter som man föreställer sig dem) och deras gift (om man skulle bli stucken) är svagare än en getings. Elsa pratar eller förstår ingen kroatiska, men hennes farfar (och dennes bror och syster) pratar ju det med henne, förhoppningsvis kan hon lära sig en del om ett par år. Vi har också återigen förstått att vi måste gå den där kvällskursen vi snackat så mycket om, vilket lär bli ännu svårare att få till med två barn...