Det obrukbara porslinet.

Martin fick ärva en hel servis av en släkting på sin mors sida. Servisen är mycket fin och gammaldags och allting finns i tolv delar och dessutom finns det flera tillhörande serveringsfat och såsskål och karaff. Jag tycker mycket om den. Problemet är bara att man inte får använda den. Martins mamma tillika min svärmor talade mycket noggrant om att den bara fick användas vid mycket speciella och fina tillfällen. Det här var minsann inget bruksporslin! Point taken.

Så föreslog jag då att vi kunde använda servisen på Nyårsafton! Det kan väl knappast finnas ett bättre tillfälle att använda ett gammalt fint porslin med guldkanter på än på Nyårsafton! Som ju inte bara är - Nyårsafton! - utan också vår älskade dotters födelsedag! Tolv delar! Det fattas ju bara typ åtta och nog ska vi kunna skrapa ihop några liknande bland grannar och bekanta. Men se, där tog det stopp! Detta porslin var alldeles för fint för att ätas på på Nyårsafton.

Nu är ju jag en person som tycker om att bruka saker. Brukar man inte tingen förlorar de sin själ och vad ska man med ett gäng själlösa prylar till? Det är lite därför jag gillar att köpa grejer på loppis, för de har redan en själ och har de inte det - ja då får de själ för man behöver inte vara rädd för att använda dem för man har ändå inte gett så mycket för dem! Vi äter exempelvis alltid soppa på våra vackra udda Rörstrandsfat från 20-talet som jag köpt på loppis för två kronor styck. Jag tycker också att böcker ska se lästa ut! Sidorna får gärna vara gulnade och det får gärna spillas kaffe! Kanske ligger det en pressad mygga där någonstans. En historia. Men det är ju bara jag. Martin HATAR när man viker hundöron.

Hur som, jag fick påminna min kära älskling och sambo om att vi inte längre är 15. Jag tvivlar på att någon kommer att bli kalasfull och slänga/kasta/tappa/whatever tallriken i golvet och om en sådan olycka mot all förmodan händer - SO WHAT?! Då finns det elva kvar. Det finns två assietter kvar (om jag inte missminner mig) av porslinet som min mamma och pappa fick i bröllopsgåva när de gifte sig (vilket iofs är synd eftersom det var det väldigt vackra Bågskytt från Gustavsberg) för att det genom åren ätits på och druckits ur kopparna på varenda födelsedag och tja, säkert har gått igenom ett och annat kärleksfullt bråk också.

Bågskytt från Gustavsberg

Men nej. På Nyårsafton ska vi äta på papperstallrikar(!) tycker Martin. (PÅ NYÅRSAFTON?! Jag har nog aldrig ätit på papptallrikar och med plastbestick någon Nyårsafton någonsin, så varför inte göra det på vår dotters första födelsedag?) Så vi slipper diska. För se, där dök det upp ännu ett problem. Man får inte lov att diska de där tallrikarna. I maskin alltså. Så då skulle någon behöva stå och diska de där tallrikarna för hand och då kan de ju gå sönder och DET vill man ju INTE riskera.

Så ikväll käkade vi lite julmat, för att liksom jobba igång den där obefintliga stämningen lite. Det var väldigt mysigt! Halländsk grönkål (smakade underbart mamma!), småländsk/blekingsk/skånsk kokt potatis(?), Hemköpsk skinka (både kokt och lättrökt, lättrökt ska tydligen vara skånskt?), senap och rödbetssallad från  Coop. I glasen Apotekarnes Julmust (akta er för Nygårda, det är Coca-Colas och de tjänar tillräckligt mycket pengar) den enda rätta. Allt prydligt upplagt på olika fat och sedan serverat på de där tallrikarna.

Det porslinet. 

När vi så hade ätit upp plockade Martin in i diskmaskinen, lämnade köket för att se till Elsa och sa till mig i förbifarten: "Men ställ inte in tallrikarna!" Då satte jag ner foten och sa att det här var väl ett ypperligt tillfälle att se om de här tallrikarna (av god brukskvalitet) tålde att diskas i diskmaskin. Så jag satte in dem, startade diskmaskinen och fyrtio minuter senare kom de ut - sprillans rena och med gulddekoren på plats! Voila!

Nåväl... Om de så förtjänar en plats på Nyårsmiddagen eller om de ska fortsätta sin tjänstgöring genom att samla damm och ta upp alldeles för mycket plats i vårat skafferi - det återstår fortfarande att se!