Utmanande.

Jo men va, jag fick ju också den här utmaningen till sist, av Kajsa, och det är ju jäkla roligt. Men ni som känner mig vet att det inte blir några korta svar här, gärna långa och invecklade, kryddade med lite bilder. Och nu är klockan 23.25 och vi borde egentligen gå och lägga oss, men det vill man ju inte en lördag va, men jag kan tippa på att detta inlägget först blir publicerat imorgon. Men det vet ju inte ni. Så nu kör vi. Hey ho, let's go:

Reglerna är: 
- Each tagged person must answer the 11 questions given to them by their “tagger” and post it on their blog. 
- Then, choose 11 new people to tag and link them in your post. 
- Create 11 new questions for the people you tag to answer. 
- Go to their page and tell them they’ve been tagged! 
- Do not tag back to the person who has already tagged you.


(Jag har ju inte 11 pers på min blogglista som inte svarat på den här utmaningen, och eftersom det är söndagkväll nu i slutet så orkar jag inte tänka och komma på frågor utan får fullfölja utmaningen en annan dag!)

1. Vilken är din absoluta favoritplats?
Min absoluta favoritplats i hela världen är Trossnäs. Ett "berg" eller "bjär", eller vad man ska kalla det, i min födelseby Ugglarp. Det är mitt "hemma" på jorden. Där är jag trygg och där vill jag dö. Eller jag vill i alla fall att min aska ska spridas i havet mellan Trossnäs och Salleberget. Så. Nu vet ni det. Det finns ingen annan plats på jorden som jag älskar så mycket och där jag, som sagt, känner mig så hemma som där. Trossnäs alltså.

En bild på mig på Trossnäs för jättejättemånga år sedan. 

En bild på mamma, pappa, mig och Ziba på Trossnäs för ännu fler år sedan. 

Pappa i motljus på Trossnäs där han, och jag, hör hemma.

När jag letade efter bilderna på mig på Trossnäs hittade jag även den här

vackra bilden på mamma och pappa längst ut på bryggan i Falkenberg. Den är

tagen efter en kär väns begravning. Vad tänker de på egentligen? 

Livet? 

En bubblare till favoritplats är Poljica. Den lilla by i Kroatien som Martins pappa kommer ifrån. Alla som känner mig vet ju att jag inte är någon äventyrare direkt. Borta helt ok, men hemma definitivt bäst. Är jag borta och långt borta (typ andra sidan jorden) får jag ganska lätt lite panik, men första gången jag kom till Poljica så kändes det direkt som hemma. Tilläggas bör att det var typ första gången jag träffade Martins föräldrar och då dessutom hängde med dom i tio dagar. Man kan säga att det var love at first sight. Att Zadar (som är närmsta stan) dessutom har världens vackraste solnedgångar (enligt Hitchcock) är ju heller inte fel. Varje kväll i Poljica tävlar med varje kväll i Ugglarp i vackerhet, med den lilla skillnaden att i Poljica vet man att det är och kommer vara vackert väder imorgon också. 

Solnedgång i Poljica.

Och så minns jag känslan av att som liten krypa upp i mammas trygga famn. Det måste väl vara en favoritplats?

2. Om du skulle få ändra en sak med ditt liv vad skulle det då vara?

Alltså, man kan ju inte direkt ändra saker i livet utan att ändra omständigheter. Jag skulle vilja ändra så att vi har mer pengar, men för att ändra det skulle det ju krävas ett par saker, exempelvis att vi inte hade skaffat barn, att vi båda var färdigpluggade och hade jobb osv osv och nej, det vill jag inte ändra. Jag vill ha det så som vi har det precis just nu, fast med pengar. Jag vill vinna en miljon, fast utan att köpa en lott. Går det bra?

3. Vilken är din favoritbok?
Jag har ingen favoritbok. Jag hinner läsa alldeles för lite. När jag var liten var det en bok som heter Prinsessa söker drake. Jag har aldrig gillat att se filmer två gånger eller att läsa en bok mer än en gång, men denna bok kunde jag läsa om och om igen. Jag har inte läst den sedan dess, men borde verkligen låna den igen.

4. Har du någon fobi?
O ja. Jag har utvecklat flygrädsla. Det gjorde jag på en flygning hem från UESA men den historien orkar jag inte dra igen för den har jag dragit så många gånger. Roligare är väl att berätta att jag inte flög sen den resan förrän jag och Martin flög till Kroatien. Det gick INTE bra kan jag säga, då jag smittade Martin med min flygrädsla och när vi landade i Zagreb sa jag att jag aldrig mer skulle flyga och vägrade ta anslutningsflyget till Zadar. Vi åkte buss istället med en busschaufför som höll på att somna och köra in i en lastbil. Sådär kul. Sedan vägrade jag flyga hem också och fick ringa till jobbet och säga att jag inte kunde komma när min semester var slut eftersom jag vägrade flyga hem. Vi åkte bil med Martins föräldrar istället. Hellre två dagar i bil än två timmar i luften. Börjar ändra lite på den tanken nu när vi fått barn. Och kom nu inte dragandes med att det är sååå mycket säkrare att flyga än att åka bil. Det vet jag väl, jag har själv varit en av de som tjatat om det. Men hur rationell är egentligen en fobi?

Rödmosig på flygplatsen i Zagreb. Hade öbverlevt flygresan med nöd och näppe, 

tack vare en Stesolid som jag hade fått av en kompis och ett glas vin. Phew. 

5. Vad är ditt drömresmål?
Från kust till kust i UESA. Roadtrip. Köpa en bil i ena änden och sälja den i andra. Jag äääälskar roadtrips och det här har varit min drömresa hur länge som helst. Hur illa jag än tycker om USA i sig så är det ett helt sjukt land. Det känns som att man är med i en film vad man än gör. Jag började till och med jobba för att kunna spara ihop till den här resan. Efter tre år i danmark hade jag tjänat ihop exakt 0 kronor. Bra där.

6. Vad är ditt allra första minne?
Jag har alltid varit helt säker på att mitt första minne är från när jag är... Vad kan jag ha varit... Ett och ett halvt? Och står på skolgården på min gamla skola när mina bröder har skolavslutning. Vi har bilder från detta tillfälle men mitt minne är inte från något av bilderna (alltså inte fabricerat) utan när jag står och håller mig i en stång vid gympasalen. Nu när jag tänker efter och har en egen dotter att jämföra med måste jag ha varit ett halvår på bilderna, så det kan ju inte ha varit då. Kanske någon gång senare? Men så i alla fall så sa min kompis som pluggar till psykolog och just har haft barnpsykologi att det är absolut omöjligt att minnas något från innan man var tre. Så då får jag väl säga att mitt tidigaste minne är från när jag fyllde tre och alla på kalaset sjöng för mig. Jag blev jättejättearg och ville att de skulle sluta, då började de skratta åt mig (som man skrattar åt små barn när de är tramsiga, ni vet) och jag blev jätteledsen och sprang iväg och slängde mig och grät i soffan. Jag minns verkligen känslan av förnedring då de inte tog mig på allvar utan istället skrattade åt mig. Därför tänker jag ofta på hur viktigt det är att vi inte skrattar åt Elsa utan tar hennes känslor på allvar, hur tramsiga och små de än är, och hur svårt det än kan vara att hålla sig för skratt. Dessutom minns jag att min kusin ville ha ett ljus från tårtan på sin bit, varpå jag blev jätteledsen, det var ju min tårta, min födelsedag och mina ljus, men hans mamma tyckte att han skulle ha det ändå. Jag pratade med mamma om det här alldeles nyligen eftersom jag funderade på hur man ska tackla exempelvis sådana här situationer. Det är ju viktigt att lära sig att dela med sig! Hon sa att hon ångrade att hon inte sa till då och att man inte alltid måste dela med sig, exempelvis inte om det handlar om ljusen på tårtan på ens tredje födelsedag. Nej, det var sannerligen ingen bra födelsedag det där. Kanske därför jag alltid hatat att fylla år, fram tills jag fyllde 18?

En bättre födelsedag. Den första. (Jag eller Elsa?)

7. Har du någon talang?
Ja, jag har väl alltid varit ganska bra på teater. Det var i alla fall vad alla lärare och läromästare (haha!) sa. Sen efter att jag sökt scenskolan ett par gånger utan att komma in pallade jag inte trycket längre och la ner. Typ helt och hållet. Nu känns det väldigt främmande att ställa sig på en scen igen. Annars är jag bra på att teckna och måla. Jag har också läshuvud och har aldrig behövt anstränga mig i skolan ens för bra betyg, men det är väl knappast en talang? Snarare skryt. (För att kompensera kan jag väl säga att jag är ohyggligt dålig på matte. Och geografi. Senast igår sa jag till min bror och hans (blivande) fru att 14+14 blir 27. Flera gånger. Det blir det alltså inte. Då sa jag att "Nä, just det! Det är ju 3x7 som blir!" Eh... Och när jag gick på mellanstadiet fick jag göra om provet med Sveriges landskap tre gånger tills läraren gav upp.

8. Hur var du när du var liten?
Jag var en liten teaterapa fastän jag kunde känna mig blyg ibland. Jag skulle jämt hålla på och göra shower och föreställningar. Jag var också socialt kompetent eftersom jag växte upp i en lanthandel och därför träffade folk dagarna i ända. Jag var säkert sådär lite jobbigt lillgammal.

9. Vad gör dig arg?
Sociala orättvisor. Egoism  = blå politik. Det finns nog inget annat som gör mig så arg, så ofta. Fy fan. Don't get me started. Ok, you got me started. Att betala skatt för att alla ska få ta del av välfärden oavsett inkomst eller bakgrund är väl det mest grundläggande för Sverige och det är det som sakta men säkert håller på att monteras ned nu när alla har dollartecken framför ögonen och våra gemensamma tillgångar håller på att säljas ut. Till vilken nytta?

10. Vad gör dig glad?
Martin och Elsa. I princip allt som Elsa gör. Tänk att man hela tiden har med sig en liten glädjespridare. Vilken kick! Överraskningar. När folk visar uppskattning för det jag gör. Uppskattning och kärleksfulla gester. Materiella saker och pengar. Just nu skulle jag bli glad av ett Perstorpsbord med Virrvarr-skiva. Mmm. När småbrudar i Malmö startar punkband:

11. Vilken seriekaraktär skulle du vilja vara, och varför?
Bamse, innan Migrationsverket-skandalen. "Att betala skatt är ett sätt att hjälpas åt!"