Efter förlossningen, mina bästa tips.

Jamen jag tänkte på det här med livet efter förlossningen. Har samlat på mig lite tips, både som jag fick och som hjälpte mig mycket samt sådant som jag kommit på och tänkt på själv. Helt enkelt sådant som kan vara bra att veta om man ska föda barn (vilket jag vet att en del av er har framför er):

Man kan känna sig en smula misshandlad efter en förlossning. (Förlåt, men så ÄR det, vilket man kan se när man stapplar upp på BB och överraskas av alla andra stapplande mammor.) Både "down there" och som om någon sparkat en flera gånger i ryggen när man legat ned (mina erfarenheter därom är extremt begränsade men jag antar att det är så det kan kännas) om man exempelvis fått epidural. Mitt första tips är: Gilla läget. Så ÄR det. Så kommer det vara. Har svårt att föreställa mig någon glatt skuttandes från förlossningsavdelningen och upp på BB. Och jag önskade att någon hade sagt det till mig, så att jag var mentalt beredd på att vara fysiskt handikappad ett par dagar. Änyways. När vi var på BB fick jag i alla fall ett sms med tips från en kompis som fött barn en vecka tidigare och det skulle jag vilja dela med mig av. Jag skriver de delar jag hade nytta av:

"Tvättlappar och babywipes är guld, till dig alltså. Man vill inte torka sig, bara badda lite. En tvättlapp med riktigt hett vatten är skitbra.Skippa toapappret ett tag. drick jättemycket och ät! Man glömmer bort sig själv och utan mat och dricka plus allt du gått igenom plus amningen gör att du förlorar jättemycket energi.Låt dig inte luras av trippen på hormoner. Och så vill man inte bli förstoppad, så DRICK!!! Stressa inte på toaletten, jag var där inne i typ 20 minuter i början! Var rädd om bröstvårtorna också, det blir bättre när mjölken rinner till och när den gör det var beredd på eventuell feber och frossa och stora stenhårda tuttar! Det går också över, panodil och heta duschar hjälpte mig. Ta det lugnt bara. Den värsta smärtan har du redan klarat. Var beredd på att hormonerna först gör dig hög och outtröttlig och sedan svänger det och plötsligt gråter du utan anledning."

Det sms:et sammanfattar väl det mesta, men det överlägset bästa tipset där i är det med tvättlapparna! Hon skrev även en del om hemorrojder också men det drabbade inte mig (for your information) så jag skippade den biten, men det är tydligen väldigt vanligt och det finns medicin, så behandla! Det stod även en del om att man ska ta det lugnt de första dagarna hemma och det tänkte jag utveckla lite själv, men först:

Jag läste någonstans att "Spela inte hjälte, om det behövs - ta värktabletter!" vilket jag levde lite på där dagarna efter förlossningen. Jag tog två alvedon var fjärde timme och första natten fick jag även något starkare (som var som Voltaren sa barnmorskan) så jag kunde sova (fast jag tog den inte på natten utan dagen efter när det var dags att duscha). 

Angående amningen kan jag bara säga: Det KOMMER att göra ont. Jag fick sår på bröstvårtorna de första dagarna och de blev torra och sprack och förutom att det redan gör ont att amma där i början gjorde det ännu ondare. Jag smörjde på Bepanthen efter barnmorskans inrådan, men när jag kom hem läste jag att man kunde trycka ut lite bröstmjölk och smörja in med - hokuspokus, tänkte jag - men provade och vips hade såren läkt på bara en dag! I övrigt kan jag bara säga angående amningen att: Det GÖR ont. I början. Det GÅR över. Först gör det ont för att barnet inte suger rätt och man kanske får sår, sen gör det ont när mjölken rinner till och brösten blir stora, stenhårda och knöliga, sen gör det "bara" ont VARJE gång barnet ska amma (i ungefär 45 sekunder, sen ska det gå över. Gör det inte det ska man kontakta någon, läste jag någonstans) men det går över efter kanske en, två veckor sådär.

Var inte rädd för att duscha. Jag vågade inte duscha förrän samma dag som vi gick hem för att jag var rädd att det skulle göra så ont. Det gjorde det inte. Det var bara skönt och smärtstillande med varmt vatten och att skölja av sig down there. 

När du kommer hem, TA DET LUGNT. Som min vän skrev: Hormonerna kommer göra att du känner dig oövervinnerlig och få dig att tro att du kan göra allt och orkar göra allt. Det kanske gör att du tror att du redan från början orkar ta emot besök, men GÖR det INTE. Tillåt er att vara ensamma bara lilla familjen de första dagarna och låt de värsta hormonstormarna komma och gå. Förutom ett snabbt besök av grannarna under (tillika bästa kompisarna) var vi ensamma hemma de första fem dagarna. Det var guld värt! När ni väl börjar ta emot besök - ta inte emot för många på en gång! (Detta är också ett återkommande tips från vänner med barn.) De största samlingarna vi tagit emot har varit våra familjer, mysigt, men i mesta laget. Efter familjerna beslöt vi oss för att bara ta emot en kompis/ett kompispar per dag, vilket innebär att vi fortfarande planerar in besök från våra vänner och det är lång tid kvar till alla fått träffa Elsa, men så får det vara! Det är dessutom skönt att ha en aktivitet (men MAX en) att se fram mot varje eller varannan dag. Överansträng dig INTE och håll dig till EN aktivitet per dag, gör inte för mycket ens efter tre veckor. Då blir det som det blev för oss i fredags: Vi hade varit snälla nog att ta på oss handlingen till besöket vi skulle få på kvällen. Detta plus tvättid resulterade i för mycket stress vilket i sin tur ledde till break down för mig vilket ledde till att vi ställde in. Vilket I OCH FÖR SIG var det absolut bästa som kunde hända. 

Släpp allt vad rutiner och dygnsrytm heter. Följ bebisen. Vi var i början ibland vakna till tre eller fem på natten och sov så länge vi kunde på dagarna. Åt middag klockan tolv på natten. Men det är liksom det enda sättet att överleva. Men, tror eller ej, detta går också över! Så småningom får man in en någorlunda rytm. 

Babybluesen. Vi hade läst och pratat mycket om denna babyblues. Även kallad "tredagars-gråten". Det är väl snarare regel än undantag att detta drabbar en och jag läste någonstans att hela 80% av alla kvinnor som fött barn drabbas av detta i anslutning till det hormonpåslag som drabbar en när mjölken rinner till. Direkt efter förlossningen får man ett sånt sjukt adrenalinrus som går över i en obeskrivlig lyckokänsla. Den här lyckokänslan höll i sig när vi kom hem och jag undrade hur babybluesen någonsin skulle kunna drabba mig som var så LYCKLIG! På tredje dagen kom den som ett brev på posten. För mig i form av extrema humörsvängningar (tänk PMS-deluxe!) och existentiella frågor om livet. Jag bröt ihop som en treåring och stampade i golvet och sprang och slängde mig storgråtandes i sängen för att Martin spillde vatten på golvet när han diskade. Eftersom Martin var medveten om varför jag betedde mig såhär kunde vi hantera det och han frågade även om han vid sådana här tillfällen skulle påpeka att det var hormonerna men det sa jag absolut nej till, även jag visste ju att det var hormonerna men just där och då var känslorna högst verkliga och viktiga. Jag funderade även över livet och hur jag skulle kunna skydda denna nya varelse (när de samtidigt sköt varandra på gatorna utanför) och vad hon ska bli när hon blir stor och hur jag ska kunna stötta och lotsa henne rätt i livet och så vidare. Sjukt jobbiga tankar som nybliven mamma. Men vet ni? Detta gick över på den tionde dagen. Allt enligt skolboken.

Om du känner att du är en sådan som kommer att oroa dig mycket, över andningen till exempel, köp andningslarm redan nu. Martin hade sagt bestämt nej till andningslarm från början men efter ett par dagar när han såg hur jag inte kunde slappna av och sova ordentligt eftersom jag hela tiden vakade över Elsa sa han att han inte tänkte säga nej om jag ville köpa ett andningslarm vilket jag gjorde på en gång. Vad är 1200 spänn på en sådan försäkring när man med lätthet kan köpa kläder på P.OP:s rea för samma summa utan att blinka (nja). Jag klickade hem ett larm samma kväll och jag önskar att vi hade haft det redan från början. Så värt för MIN skull. För att min nattsömn är så mycket värd. Eftersom vi samsover (med Elsa i babynestet) så köpte vi den typen som man sätter i blöjan. Det har aldrig fellarmat i den bemärkelsen att det larmat när det inte ska, däremot larmar det då och då när det ska, det vill säga om det exempelvis tappat kontakten med magen vilket händer då och då. Jag tror att detta gör att man vid ett eventuellt andingsstopp kanske reagerar lugnare, men det hoppas jag att jag aldrig får veta. Och just det, OM det skulle hända så ekar barnmorskans ord i mitt huvud: "Panika inte, utan lyft bara upp henne försiktigt och klappa igång henne!" Klappa igång henne, var orden. 

Just det! Så var det det där med magontet. Det som jag önskade att någon skulle berättat för oss eftersom det verkar som att det drabbar ALLA! Enligt min helt ovetenskapliga undersökning så käkar ALLA bebisar Semperdroppar. Varför? Jo, för att de har ont i magen. Som förälder tar man ju till alla desperata trick för att ens bebis ska slippa ha ont. Vi kör: Semperdroppar, Minifomdroppar (25-30 st innan VARJE måltid), magmassage och jag dricker massor av kamomillte (hokuspokus-varning) men framför allt mycket bärande och vyssjande. Skulle rekommendera en bärsjal för detta ändamål. Har ingen själv men tror verkligen att det skulle underlätta massor. Vi har en bärsele men hon är fortfarande för liten för att sitta i den. Dessutom har Martin en kollega som rekommenderar en massa hokuspokus, bland annat zonterapi på fötterna så det har vi kört lite. Men jag sa stopp när han kom hem och sa att det skulle vara bra för magen att bada bebisen med lavendeltvål - BUT WHY?! Nädu. 

Ja, det här var väl ungefär vad jag hade velat veta EFTER att jag hade fött barn INNAN jag födde barn. Hoppas det hjälper!