Äntligen hemma!

Äntligen hemma efter ett jättehemskt dygn på barnsjukhuset. En upplevelse jag med glädje hade suddat ut ur mitt medvetande. De ville egentligen att vi skulle stanna för observation en natt till men vi sa nej.
Då kanske ni tänker att vi var dumma i huvudet som tackade nej till det, men vi ansåg att eftersom de ansåg att det ju överhuvudtaget inte var något fel på Elsa och eftersom de vägrade ta provet för det som vi oroade oss mest för (RS-virus) så kunde vi lika gärna åka hem och vara sjuka. Och eftersom deras enda observation gick ut på att sätta ett andningslarm på Elsa över natten som vi själva skulle reglera och om det larmade skulle vi i vår tur larma personalen. De frågade till och med om vi ville använda vårt eget andningslarm eller deras. Personalskiftet som kom efter kvällspersonalen var dock noga med att skälla ut oss efter noter (på ett ungefär) för att vi hade andningslarm hemma. De och dagens läkare tyckte att vi var dumma i huvudet och att det bara var en falsk trygghet, men jag kan för mitt liiiiv inte förstå på vilket sätt det är SÄMRE med andningslarm än utan. "Det måste  man... Det måste de..." var läkarens halv(hel?)kassa förklaring till andningslarmens ondo och så tyckte de att vi skulle prata med en kurator (för vår sjukliga oro?) och kunde inte alls förstå att vi hade köpt det för MIN skull, bara för att JAG ska få slappna av och sova. Att vi kanske var extra oroliga på grund av att vi kämpat så hårt och länge för att få Elsa. Till saken hör dessutom att en av anledningarna till att vi åkte in (efter att ha blivit rekommenderade två gånger av två olika personer på 1177) till barnakuten var att Elsa hade ett längre andningsuppehåll natten till igår. Det var första gången larmet gick på grund av ett andningsuppehåll och efter att vi puttat liv i henne slutade hon andas igen och vi puttade återigen igång henne, hon började andas igen men vaknade inte utan sov vidare mycket tungt. Sjukt. Jävla. Obehagligt. Som ni säkert förstår.
Och då kommer vi till min fråga:
Om plötslig spädbarnsdöd nu beror på att barnen liksom glömmer bort att andas, tycker då sjukvårdspersonalen att det är BÄTTRE om barnen fortsätter att glömma bort att andas och dör ifred än att föräldrarna HÖR att barnet inte andas och kan väcka det igen?!
Va. Va? VA?!
Åh! Jag är så jävla, jävla förbannad! Dessutom var de sjukt otrevliga och dumihuvvetsjuksköterskan som vi hade sist började dessutom gå på om hur konstigt och märkligt det var att Elsa inte bajsar mer än en till två gånger i veckan "och det var ju verkligen inte bra och och och" trots att vi frågat om just detta massvis av gånger på BVC och varje gång har vi fått veta att "allt från tio gånger om dagen till en gång var tionde dag är helt normalt!" Men den drygjäveln fick jag en chans att sätta dit när hon berättade om Elsas nyfunna magproblem för läkaren och jag sa "fast det är inga problem" och så ordades det inte mer om det.
HA!
Martin konstaterade att skillnaden på sjuksköterskor och barnsjuksköterskor nog var att sjuksköterskor inte fått lära sig att inte lägga sig i hur folk sköter sina barn (appropå andningslarmets vara eller icke vara). Om detta säger barnsjuksköterskor och barnmorskor inte ett knyst. Tacksamt nog.

Ynk.

Ynk.

Den sjukt snygga utsmyckningen. Jag vill ha denna planschen. På riktigt. 

Ynklot. 

Utslagen.

Tillbaka i baljan. Måste sova med mössa och dubbla täcken för det var så kallt. Ynk. 

Det senaste dygnet har varit ett av de värsta i mitt liv. Fy fan. Både för att se Elsa sjuk (såklart), den platsen (påminde om ett sjukhus i Tjernobyl eller något) och för att utsätta Elsa för allt det där. Sova i ett iskallt dragigt rum, bli utsatt för all den hanteringen, alla de provtagningarna och undersökningarna, bli stucken både i fingrarna och i hälen. Nej tack. Vi är hellre sjuka hemma. När man är sjuk vill man ju inte bli behandlad på det viset, då vill man bara äta obegränsat och vila mycket. (Just det, de ville väga Elsa före och efter hon ätit eftersom hon ätit lite sämre nu när hon varit sjuk och så gjorde de det och kom fram till att hon hade ätit 95 gram så vi frågade vad det betydde varpå de svarade "det är nog bra". NOG?! Alltså...) Och efter ett EKG och några sista prover bestämde överläkaren att vi skulle få gå hem (efter att vi bett om det). Vi har ett andningslarm och vi har numret till 112 och skulle hon få feber ska vi åka in direkt igen. Lite så.
Nu är vi bara glada över att vara hemma igen.