Vända blad.

Nu lämnar vi den här veckan som har varit en av de värsta i mitt liv, med sjukdom, dödsångest, oro, ännu mer sjukdom i familjen och ännu mera oro bakom oss och vänder blad, som knugen skulle ha sagt. Den innehöll förutom feber och kräkningar för min del även en sjuk och mestadels sovande bebis med svårt att andas, två andningsstopp varav det senare ledde till ett 112-samtal och ambulansfärd till barnakuten där man konstaterade att allt var bra (förutom att hon hade slutat andas förstås) samt försäkrade oss om att hon förmodligen hade börjat andas igen på eget bevåg om inte vi hade lyckats få henne att andas. Martins kompis som är läkare sa i alla fall idag att han också hade skaffat ett andningslarm om något sådant hade inträffat med deras (kommande) bebis. Skönt att få känna att vi inte är helt dumma i huvudet. Nu vet vi bara inte riktigt hur vi ska handskas med den här dödsångesten. Ska ta upp det med BVC imorgon.

Till dess vet jag inte om det faktiskt är bättre idag eller om det bara är jag som bestämt att det ska vara bättre idag. Eller, det ÄR bättre idag. Mycket bättre. Istället för att sova dygnet runt som hon har gjort den senaste veckan har hon istället knappt sovit alls idag. Bara ett par timmar på tidig eftermiddag. Däremot är det svårare att andas för henne idag, mer tjockt snor som täpper igen samt en stigande temperatur. Den förhöjda tempen kan dock bero på att hon hade legat och viftat en stund innan.

Idag har jag tokstädat hela lägenheten och slängt allt som har med sjukdom att göra i tvätten. Brukar attackstäda på det där viset när jag vill börja på ny kula och det funkar bra. Elsa har sagt "Boo" tre gånger och upprepade det dessutom när Martin skulle visa det för mig. Men jag vet ju att hon redan har börjat säga "Ga" och "Da"! Fast det var häftigt att hon sa "Boo" flera gånger och med eftertanke och dessutom härmade det när Martin sa det. (Jaha, fick precis veta att "bilabiala munrörelser, stavelser och ljud, är sjukt mycket svårare" så det var visst därför "Boo" var häftigare. Så kan det vara att vara tillsammans med en svensklärare.) Men det är ju det jag säger, hon är ett litet A-barn, kunde vända huvudet från sida till sida både på rygg och mage vid 14 dagars ålder. Jomen!

Nu blickar vi framåt och längtar efter en lång underbar och varm sommar i Kroatien. Då var vi bara två och nu är vi tre. Som vi har längtat! Och på den allra första båtturen vi gjorde tillsammans där nere bestämde vi ett flick- och ett pojknamn till våra framtida barn och ett av dom har vi äntligen fått börja använda!

(Klicka för större bilder, men utan text.)

På verandan som vi spenderar så många underbara förmiddagar och kvällar på. På dagen ligger solen på och den är obeboelig. 

Martins faster blickar ut över gården efter att ha vattnat landen i olivträdgården(!). 

Martin och hans pappa arbetar med att lyfta bort sten. 

Den vackraste solnedgången i världen, enligt Hitchcock. Jag är beredd att hålla med. Tänk er att få se världens vackraste solnedgång VARJE kväll eftersom man aldrig behöver fundera på hur vädret kommer att bli. Det kommer nämligen att bli sol. Imorgon också. 

Martin och hans föräldrar på bron i Zadar. 

Och tänk att äntligen få äta en fiskplatta på Zlatni Vrt!

Och bada i det turkosa havet! 

SNART!