Storfot.

När jag var gravid med Elsa och jag och Martin var ute och bebisshoppade försökte jag försäkra honom om att vi inte kunde köpa såna där små pluttegulliga ministrumpor för minibebisar för hur det än är så har man inte pluttegulliga minifötter när man föds in i den Bergströmska familjen för det är inte bara syskonen Bergström som har tår som kan gripa och hålla fast i grenar som en annan kvarleva från apåldern utan det är även alla småkusinerna Bergström. Martin höll dock fast vid att vår bebis skulle få späda pluttegulliga flickfötter trots att han dessutom själv drar en stolt 44:a i skor. Så vi köpte ett gäng pluttegulliga ministrumpor. Man vill ju inte vara DEN SOM ÄR DEN såattsäga.

Så kom den dagen hon föddes och efter att ha pussat flickebarnet på hennes blöta huvud skulle hon vägas och mätas och medan jag låg där med lustgasen tryckt mot flabben och blev sydd såg jag hur de bar bort det nakna lilla livet till väg-och-mätstationen och allt jag såg var en yttepyttelitenpluttegullig smal liten blåaktig bebiskropp med världens längsta fötter!

- VAD VAR DET JAG SA?! Skrek jag till Martin i lustgasruset, TITTA PÅ FÖTTERNA!

Och så fick hon på sig kläderna i storlek 50 som var alldeles stora och pösiga och de pluttegulliga ministrumporna som knappt täckte själva foten och trillade av stup i kvarten. Nu har hon fötter som en tremånaders förstår ni. Fick tossor i storlek 1-3 månader i present av bästa kompisarna men de var för små och fick bytas till storlek 3-6 månader. Och så igår på BVC pratade vi om att hon ligger lite över på längdkurvan och så sa jag att hon blir lik pappa. Då frågade läkaren om papppa är lång och jag svarade att "jodå, 187 cm minsann" och läkaren sa: "Ja, för hon har så JÄTTEstora fötter!" Jomen. Och dessutom är de en exakt kopia av sin pappas!

Stora fötter kanske inte är vackert, men man står i alla fall stadigt på jorden!

Snusar gott bredvid mig i skrivande stund.