Ett år sedan.

För exakt ett år sedan idag, lördagen den 2 april 2011, stannade vi bilen på en rastplats på hallandsåsen på väg upp till halland för att fira min brorsdotters 1-årsdag, och tog den första sprutan i den behandling som nio månader senare skulle komma att resultera i Elsa. 100 IE Puregon. Jag minns till och med vad jag hade på mig, kanske för att vi filmade det? En svart trekvartsärmad tröja och en svart plisserad kjol med vita prickar. Till det mina älskade Clarks och lockigt hår. Vi var hoppfulla och glada. Inte som första gången då vi var rädda och nervösa.

Den här gången skulle det gå!

Den 14 april låg vi nedslagna i soffan efter äggplocket. 2 ägg. Uselt resultat. Nu skulle det gå åt helvete. Efter följde två dagar av hopp och förtvivlan. Bägge äggen var befruktade dagen därpå och ännu en dag senare fick vi tillbaka det ägg som bäst klarat urvalsprocessen - ett prima femcelligt ägg - det andra slängdes. Ägget vi fick tillbaka var dock inte topklassat den här gången.

Fem celler och en aning fragmenterat. 

Martin hade tenta den lördagen men jag tyckte det kändes viktigt att han följde med på återföringen så han lät bli att gå på den. Jag kände mig en smula nedslagen när vi gick därifrån, men ändå hoppfull. Martin var säker på att den här gången var våran gång. Solen lös.

Den 26 april tjyvtestade vi. Det blev ett plus på stickan! GRAVID! Vi grät och skrattade om vartannat och var så lyckliga. Trots det hade jag en gnagande oro i bakhuvudet, det kändes som att detta var för bra för att vara sant.

Dagen efter, den 27:e, fick jag min oro bekräftad. Blodprovet på RMC visade på för låg HCG-nivå för att räknas som gravid. Jag hade 41 och gränsen låg på 50. Vi slogs ned från våra höga hästar. Två helvetesdagar följde innan vi tog nytt blodprov på RMC den 29:e. Innan vi ringde för att få veta resultatet yttrade Martin de första (och enda) pessimistiska orden under den resan: "Vi får ställa in oss på att det inte är något."

Hans förvånade "NÄHÄ?!" och tårar i telefonen med RMC är något av det bästa jag varit med om i mitt liv. HCG-nivån hade mer än fördubblats på två dagar. Jag var gravid! Vi blev beordrade att gå ut och dricka ett glas skumpa den kvällen. Vi fick veta att det skulle bli det sista på nio månader och att det absolut inte spelade någon roll just då, så det gjorde vi!

Jag tänker på det ofta, den där IVF-resan. Hur tacksam jag är. Och lycklig. Och jag tänker på det alldeles särskilt mycket nu i dagarna. När det är ett år sedan allt började. Allt med Elsa.

Och här sitter vi nu. Med en underbar liten dotter som inatt sov mellan 20.00 och 06.00. Hur fantastiskt är inte det?! Det kan ju tyckas lugnt och fridfullt men ändå springer vi i skytteltrafik mellan sovrummet och tevesoffan, jag och Martin. Trots att vi har alla möjliga försäkringar om att hon mår bra och sover gott där inne, så kan vi bara inte låta bli att kolla en gång extra. Och en gång till. Och en till. Och så vidare.

Och så är jag ju så sentimental. Kan inte ha på mig de prickiga strumpor jag bar när jag födde Elsa eftersom jag är rädd att något ska hända med dem. Eller raggsockorna. Och så åt jag Dajm för ett tag sedan för första gången sedan Elsa föddes. Det var som att slängas tillbaka till förlossningssalen. Dajm var nämligen det sista jag åt innan hon föddes. Vi hade köpt en massa choklad som vi tryckte i oss. Och så var det den där dajmen. Jag åt bara en halv sån där dubbeldajmsbit för sedan blev det action. Och jag tyckte det var så jäkla störigt efteråt att jag inte hade ätit upp den där dajmen för det var typ det godaste jag hade ätit, där och då. Dajm kommer för alltid att påminna mig om den där vinternatten då Elsa föddes. Och så imorse fick jag det här MMS:et av Martin:

Titta vad jag hittade i min väska! 

DEN Dajmen! Jag ska spara den och rama in den, banne mig!